Aftonbladet – 18 februari 1870, sida 2

kaste slättbygder, med hvilken trakten emellan Upsala och Sala icke tål rågon jemförelse. Den omständighet att denna slättbygd i söder begränsas af Mälaren och såmedelst under ena hälften at året med hufvudstaden har en kommunikation, hvars liflighet kan bedömas deraf, att från stränderna emellan Stäket och trakten af Enköping, på en längd af omkring 5 mil, 7 ångbåtar dagligen afgå till Stockholm, hvaremot under den andra hälften af året kommunikationen är alldeles stängd, kan icke göra en jernväg inom landet umbärlig. Tvärtom, den nu lifliga rörelse, som upphör just den tid då landtmannen har mest att aflåta, ådagalägger dess oumbärlighet. Huru skola väl fabriksanläggningar till förädling af landtmannens produkter i denna rika trakt kunna uppstå utan en ständig kommunikation? Huru skall Stockholms handel med Bergslagen, dess naturliga handelsområde, kunna bibehållas utan en sådan hela året om fortfarande kommunikation. Slutligen, om stambanan lägges i denna riktning, erbjuder sig icke redan nu, genom det bildade bolaget för Köping—Sevalla-vägen, utsigt till en bibana, hvilken derjemte i så måtto jemväl blir en hufvud-eller stambana, att den upptager icke allenast den ifrån Norbergs och Westerbergslagen kommande rörelsen, men också Strömsholms kanal, Köping—Utterbergs-banan och Falu—Frövibanan, och såmedelst blir den med grenbanor bäst försedda jernväg i hela landet, helst Sala, genom en bibana af icke fullt en mils längd, blir med denna stambana förenad. Eller skulle man väl vilja att de produkter, som på dessa särskilda bifloder tillströmma banan, skulle, för att nå Stockholm, gå rakt i norr till Sala och såmedelst på en omväg af nära 5 mil nå hufvudstaden? Eller skulle Norbergs och Westerbergslagens jern, för att nå Göteborg, i vester, gå 1 rakt ostlig riktning till Sala? Bör icke en stambana så anläggas, att den går i möjligaste raka riktning, undviker man icke genom vägen till Sevalla 1!e:dels mil längd till Norrland, och må icke de städer, Westerås och Sala, som önska att med stambanan komma i förening, trån motsatt håll genom bibanor ansluta sig dertill? Beträffande slutligen kostnaden, som för Sevallalinien upptages till 2,600,000 rdr mera än Salalinien, så skulle en väg från Sala till Köping af ungefär 6 mils längd kosta minst 4 å 5,000,000 rdr, och således omkring dubbelt mot hvad man inbespar genom vägens fortsättande från Upsala till Sala. En förening emellan den norra stambanan och Köping kan nemligen icke undvaras, och det nämnda bolaget har erbjudit sig att, mot ett anslag af endast 500,000 rdr, utföra denna sammanbindning emellan Köping och Sevalla. Man har frågat: hvad intresse har Stockholm för Tureberg—XSevalla-linien? Vi svara: alldeles samma intresse, som hela landet, att stambanor anläggas der de blifva mest inbringande för statsverket, hvilket åter är detsamma som der de genom rörelsens underlättande göra det mesta gagn. Såmedelst kän äfven Stockholm af Tureberg—Sevallalinien ha ett medelbart intresse, att den underlättar rörelsen och sålunda befordrar utvecklingen inom hufvudstadens gamla och naturliga handelsområde: Uplandsoch Westmanlandsslätten samt Bergslagen. Allt ifrån den tid, då anläggning af jernvägar först ifrågasattes i Sverige, har man antagit som ett axi om, att en sådan skulle dragas från Stockholm genom den bördigaste delen af Upland och Westmanland emot Bergslagen. En jernväg emellan Dalarne och Westerås föreslogs långt innan man tänkte på att anlägga stambanor. Den, till följd af rikets ständers beslut vid 1853 års riksdag at K. M:t nedsatta komite, bestående af general Akrell, öfverste v. Sydow och grefve v. Rosen, tillstyrkte också vestra stambanans förläggande genom Upland och Westmanland, och ehuru, till följd af chefens för statens jernvägsbyggnader från denna komites afvikande mening, denna stambana förlades genom Södermanland, enligt rikets ständers beslut vid 1856 års riksdag, var meningen då, likasom fortfarande, att jemväl norr om Mälaren en banå från Stockholm framdeles skulle dragas i ofvannämnda riktning. . Den af Kongl. M:t 1861 i ämnet nedsatta komite tillstyrkte också denna väg med en bibana ifrån Giresta till Upsala, hvilken stad, såsom af jemförelsevis mera betydenhet och derjemte säte för universitet, ansågs, likasom ebro, förtjent af en grenbana, och det af riksdagen 1863 fattade beslut, att denna bana till Upsala skulle utgå från Tureberg i stället för Giresta, hvilket beslut egentligen föranleddes deraf, att vägen mellan Stockholm och Upsala öfver Giresta skulle förlängas med 2 mil, var långt ifrån att afse banans fortsättande från Upsala till Sala. Det är således fullkomligt grundlöst, då anhängarne af Salabanuan föreburit, att detta riksdagens, beslut jemväl innebure sistnämnde bansträckning. Det var deremot just för att hålla frågan öppen, som man stannade vid Upsala och icke, på sätt af Salapartiet bepärdes, beviljade ett mindre anslag till påörjande deraf. Då tiden för Upsalabanans fortsättande inträffar, bör detta ske genom en bibana, som med Upsala-slätten förenar Dannemora bergslag och fortsatt leder till Dalelfvens vattenfall och deromkring varande stora koldistrikter, men ingalunda bör vägen från Upsala dragas mot Sala, i en trakt, hvilken, såsom icke varande bergslag, icke heller bördig, ur ingen synpunkt kan anses förtjent att genomgaås af en jernväg.