Aftonbladet – 17 februari 1870, sida 2

att förverkligas, vanligen få afpruta icke så obetydligt på sin förträfflighet. Eller bör man ! kanske, slöt han, dröja att bestämma sig, (! till dess man hunnit öfvertyga hvarje projektmakare att hans förslag ej är lämpligt? Grefve Hamilton, som härefter tog ordet, ansåg det kunna vara af något intresse för den konungens rådgifvare, som blifvit interpellerad, att erfara huruvida hans svar blifvit rätt uppfattadt, I afseende å den första frågan ansåg grefven svaret vara bestämdt och fallt tillfredsställande, och det syntes nu tydligt att om något misstag blifvit begånget, så låge det hos hr Ericsson och det förtroende regeringen satt till honom. Detta minskade ej vår tacksamhet till honom, hvarförutan det vore naturligt att det som hanl ansåg under en viss tid fullgodt, kunnat sedermera icke så förblifva. Grefven vore öfvertygad att hr Ericsson ej glömt sitt fosterland och sin kärlek till detsamma, men han hade möjligen glömt den ömtålighet, som hos oss kunde förefinnas, och om hr sjöministerns svar härom gåfve en erinran, så vore ändamålet med hans fråga uppnådt. Hvad den andra frågan anginge, så syntes det talaren klart att om man vill vidtaga en förbättring, så måste den afse, att det som skall förbättras skall derigenom uppfylla sitt ändamål. Men hvilket vore då i afseende på monitorerna detta ändamål? De vore icke afsedda att tillhöra skärgårdsartilleriet, ty de vore öfverlemnade till den s. k. stora flottan. Afsigten måste således anses vara att betrakta dem såsom sjögående fartyg, och frågan vore derföre den, om de genom förändringen blefve sådana, att de kunde mäta sig med verkliga stridsfartyg på sjön. Svaret vore i detta afseende ej tillfredsställande. I talarens tanka kunde ingen förstärkning sätta dem i stånd att uthålla striden med en pansarfregatt, som ej brydde sig om att öppna någon artillerield, utan komme att med full fart rusa på dem för att sänka dem. Tillhörde de åter kustförsvaret, så blefve frågan om det lönade sig att på dem nedlägga kostnader och om det ej vore bättre att bygga nya mindre pansarbåtar, isynnerhet som man af svaret erfarit att det ej stode så illa till med monitorerna med deras 12 tums jern i pansaret, som man hade förmodat. Tal., såsom ej tekniker, ville ej inblanda sig i striden om tunna och tjocka plåtar; blott uttrycka sin förvåning att de stora sjömakterna ej begagnade lamellerade pansar, då de ej kunde vara okunniga om att de vore billigare. För öfrigt ansåg han den på monitorerna nedlagda kostnad ej bortkastad, ty de vore väl behöflige vid Waxhokn och andra ställen, och de hade dessutom utgjort det bästa som på sin tid kunnat åstadkommas, men man borde väl betänka sig innan man på dem nedlade ytterligare kostnader. En liten snärt hade tal. erhållit uti hr sjöministerns yttrande, att man ej kunde vänta att hr Ericsson, såsom länge frånvarande från fäderneslandet, skulle så väga sina ord som en ledamot af svenska akademien. Han ville med anledning härat blott erinra, att ordet provisionella, hvarom fråga varit, icke vore något svenskt ord, utan ett främmande, hvars betydelse hr Ericsson kunde antagas förstå lika väl som talaren. Vi böra nämna att grefve Hamilton hade i sitt anförande inlagt några artiga fraser, adresserade till grefve v. Platen, för att utplåna det för denne sårande, som låg i hans första fråga. Då grefve v. Platen nu fick ordet, förklarade han sig med anledning häraf afstå från det svaromål, som han hade ämnat för sin del afgifva. Hr sjöministern tog härefter ånyo ordet och uttalade den åsigt, att monitorerna vore för vår tid och vårt land det lämpligaste sjövapen. Det vore dock otvifvelaktigt att de, till följd af den entusiasm, med hvilken deras framträdande blifvit helsadt, blifvit icke så obetydligt öfverskattade. Frågades nu, om de vore ämnade att strida på sjön, så svarade tal. derpå nej. De vore dertill ej lämpliga, emedan de i anseende till sin ringa fart ej kunde bestämma om de borde upptaga striden eller ej. Men att de kunde vara till gagn i våra skärgårdar hade grefve Hamilton sjelf erkänt. Vägrades nu anslag till deras förstärkande och till pansarbåtars byggande, vore gifvet att riksdagen sjelf öfvertoge ansvaret för vårt sjöförsvar. Hvad beträffar de solida plåtarne, så ville tal. slutligen upplysa, att man i utlandet ej uteslutande använde sådana. De senaste skjutförsöken i England hade varit anstälda mot en sköld om 15 tums tjocklek, sammansatt af tre 5 tums plåtar, och man hade mot densamma riktat en 600-pundig kanon på 200 yards afstånd med 76 G krutladdning. Fotografier öfver resultatet, som tal. höll i handen, utvisade, att den första plåten blifvit söndersprängd, att den andra remnat och att den tredje var oskadd. Så långt vore man för närvarande kommen i denna strid mellan pansaret och artilleriet. Hr Wallenberg uppträdde slutligen för att anmärka, att man här talat om ömtålighet och om hvems felet vore, samt att det såge ut såsom om det skulle gå nu såsom det vanligen går: att den frånvarande finge orätt. Han ville med anledning häraf erinra derom, att då kammären den 13: Maj 1867 uttalat sin tanka om hr Ericssons förtjenster om fäderneslandet, och då denne sedan dess ingenting gjort som förverkat det då uttalade förtroendet, så borde man, då man hade framför sig en man, sysselsatt med tekniska arbeten, ett verldsberömt snille, ej räkna så noga med honom då han kastar ned några ord på papperet, och ej väga dem på diplomatisk vågskål.