Aftonbladet – 17 februari 1870, sida 2

du som åtog dig ärendet till Gregg och som förde upp honom då han kom, Ni handlade emensamt liksom jag hade varit allas eder fende och detta har harmat och förbittrat mig mer än jag kan säga. Nu har jag talat till punkt, barn. Tag med 23 en drufklase om du vill. Jag gick meå mitt skrin och drufklasen. Då jag kom upp i mitt rum var Jemima sysselsatt med att packa mina reskoffertar ach delade med välbehag drufvorna med mig såväl som min beundran öfver skrinets innehåll: Selinas fina guldkedja, hennes lilla, vackra klocka, två, vller tre armband, några ringar och broscher samt slutligen en essenceflaska i ett guldfodral af fint filigramsarbete. Alla dessa skatter voro således mina! Först betraktade jag dem med en känsla af sorg och vördnad; det föreföll mig som ett vanhelgande att glädjas öfver egandet af dyrbarheter som så nyligen hade tillhört henne, men sorgen gaf snart vika för stundens frestelse. Jemima hängde på sig kedja och klocka; knäppte alla armbanden kring sina armar, satte de största af ringarne på sitt lillfinger och kråmade sig framför spegelm; medan jag knäfallande på en stol, såg på med stor förtjusning och med längtan emotsåg den tid, då jag sjelf skulle kunna pryda mig med all denna ståt. Ack, kära läsarinna! då vi väl hinna den tiden, huru ringa glädje skänker oss icke allt detta glitter hvaraf vi väntat oss mycken fröjd. En sträng röst som ropade Anna Hereford bröt med ens förtrollningen: för oss båda. Jemima ryckte af sig alla prydnader och jag hoppade hastigt ned ifrån, stolen. Anna, jag vill tala med dig, hördes en: förnyad kallelse. Mr Edvin Barley stod nedanför append då jag Kom springande med klappande hjerta