Aftonbladet – 12 februari 1870, sida 3

honom på dörren, genmälde han kallt. Hör nu noga på mig, Selina: det har behagat di att förklara hvad du tänker; nu vill jag ä min sida säga dig att det var Heneage — han och ingen annan som mördade King. Förjaga alla vanvettiga infall ur din hjerna. Du våste visserligen vara rubbad till förståndet då du kan anklaga din egen man. Såg du Heneage skjuta, frågade hon efter någon tystnad. Nej. Afven utan bevis skulle jag varit temligen ötvertygad om att Heneage var den brottslige, och nu har jag dertill den döende Philips ord. Sjelf såg jag likvälej Heneage, har också aldrig påstått sådant. Jag var å hemvägen och stannade ett ögonblick vid ljudet af röster; troligen var det Philip som talade med barnet här. I samma stund ljöd ett skott tätt bredvid mig — på knappt tre alnars distans, kom väl ihåg det, men träden stå tätt just der och jag kunde inte skönja hvem det var som sköt. Jag ämnade just spana derefter då Philips dödsskri ljöd och jag hann fram lagom för att se honom falla till marken. Då jag skyndade att hjelpa honom undkom den andre. Detta är sanva förhållandet, såvidt jag vet. Det kunde varit sanning; det kunde också icke varit det; berättelsen var en af dem, hvilkas sannolikhet beror af den talandes trovärdighet. Men hvarföre skulle Edvin Barley upprepa ord som den döende King aldrig hade yttrat? Heneage kunde inte ha någon bevekelsegrund för att taga Philips lif, påstod Selina. Jag medger att han skulle kunnat ge honom en dugtig bastonad eller någon dyiik tuktan, och välförtjent hade den varit, ty King var orsaken till all osäroja och split som oppkommit här, i huset; — men att döda honom! Nej, nej!