Aftonbladet – 12 februari 1870, sida 3

allt hvad jag eger, ja, mitt lif, om jag kund återkalla honom till lifvet! Men jag kände fortfarande bittra samvetsförebråelser öfver hvad jag hade gjort, och gret ända tills ljus bars in och doktor Lowe samtidigt anlände. FEMTE KAPITLET, En annan dröm. Nå, cm jag nånsin hört maken! man ker inte få öppna sin mun till er, miss Anna Har jäg sagt ett enda ord om att hon skal dö? eller om att ni skall dö? eller att jag skall dö? Tids nog att märka på mina orc när jag säger dem, tycker jag. Så talade Jemima med en munvighet som öfvergick allt hvad jag dittills ertarit. Hor bade kommit upp i mitt rum på morgoner med den nyheten att mrs Barley var sämre. Jag brast genast i gråt och frågade om hon höll på att dö, hvilket framkallade ofvanstående tillrättavisning.. Jag kom bara att tänka på huruvida vi jenstfolk skola få sorgkläder efter unga ing,, började åter Jemima, iden lofliga atigten att förströ mig litet med gladt samspråk. Men skynda sig nu, miss Anna; nålig frun bar frågat efter er. Jag skyndade mig och Jemima hjelpte till ned min klädsel, så att många minuter voro j förgångna innan vi stodo utanför dörren ill sjukrummet. . Börja nu bara inte att gråta igen, miss Annan, hviskade Jemima, innan hon gick. Er moster är inte mera på väg att dö, än ag är det. Genom en stundom inträffande, besynnerig sammanställning voro de första ord Selina slade en fullkomlig motsägelse härtill. Hon wviladegmot ei mycket hög hufvudgärd, det