Aftonbladet – 11 februari 1870, sida 3

låten med honom! Och denne småler verkligen emot honom som en kär stallbroder. Bland det stora antal af kyrkans högmögende, som samspråkande i; grupper, blandade bland verldsliga bröder, stå rundt omkring, har man svårt att uppleta intressanta, spirituella hufvuden. Jag vill icke göra det hel. kollegiet orätt, men bland de några och tjugu män från detsamma, som man här visar mig, finnas mycket, mycket få, som ej tyckas ha lemnat den helige ande i sticket. Jag vet väl, att man blir kardinal, utan att ikläda sig något slags förpligtelse att redan till det yttre med något mer än blott och bart det rika kardinalssidensläpet utmärka en kyrkofurstes betydenhet; men på en smula höghet borde man dock kunna göra anspråk hos desse så högt uppsatte menniskobarn! Men just deraf är mycket litet att upptäcka. Grofva, råa gestalter, vulgära, allt själsuttryck saknande, i sin apati stelt stirrande ansigten äro regeln; energiska förnäma hufvuden, fina, lifliga drag, med ett ord presterliga karaktershufvuden, sådana man på de italienska mästarnes taflor så ofta får se just:i de romerska galerierna, äro undantag. Att det svåra arbete, som består i att draga försorg om menniskornas själsfrälsning, isynnerhet då det bedrifves en gros, gör en fet och Iloj, det behöfver man ej först i Rom erfara. Men sådana praktexemplar af välfödda kyrkostorheter, på hvilka den bekanta kyrkans goda mage, så väl skönjes af det goda hullet, ser man dock annorstädes icke. Och den fromma fetman är icke mindre sjelfbelåten än den gudlösa; prrparn kräfver också sin gestalt, om den skall lända, eljest blir den — löjlig. En intressant uppenbarelse med fint, klokt hufvud är kardinal Patrizi med rang af kardinalbiskop, andre dekanus vid sacrum collegium, själen i alla de konsistorier, som icke hållas under påfvens ordförandeskap. — Såsom ett tänkarebufvud — hvilken kardinalsraritet! — framställer sig också för betraktaren genast i första ögonblicket kardinal Pietro, som förstår att bära sin purpur så som få bland hans kolleger, med imponerande värdighet. Äfven kardinal Lucca representerar med en anstryckning af noblesse, han företer för oss en kyrkans lord. Förbigående en mängd vanliga hufvuden, på hvilka man alls icke förmärker invigningen och som redan skulle behöfva en ny smörjning (den väldige Mattei, contrasignatorn ar alla påfliga bullor, är äfven bland dem), komma vi åter till en bättre utsigt. Två kyrkofurstar vid salens nedre ända, inbegripne i djupt samtal, ådrogo sig uppmärksamhet äfven af de öfriga lekmännen, som äro gäster hos det franska sänbudet. Den yngre af dem, en man på högst 40 år, röjer enj ovanlig ädelhet i hela sitt väsen och ett lugn i min och rörelse, som genast gifva tillkänna, att han icke är italienare — kardinal-fursten Hohenlohe står framför oss, liksom hans granne, kardinal Pitra, hans helighets gunstling. Större kontraster än dessa båda kyrkofurstar kan det uppenbarligen icke finnas; hos Pitra är allt lif, själ, oro, eld; Hohenlohe är kall, förnäm, sluten. Pius IX tyckes behöfva dem båda. Kardinal Pitra, vida äldre än sin kollega i den påfliga gunsten, skildras såsom en man med skarp dialektik och betydande talaregåfvor. I sacrum collegium spelar äfven en annan tysk, kardinal Reisach, ett slags undervisningsminister i Rom, en icke obetydlig roll genom sin lärdom och arbetsamhet — den sistnämnda en kardinaldygd, som sällan påträffas i Rom. För att icke vara oartig måste jag äfven nämna två franska kyrkofurstar: kardinal Bonnechose (sedan längre tid tillbaka gäst i Rom) och monsignore Bonaparte. Bonnechoses kapacitet berömmes när stan mera i Rom än bemma i Frankrike, der kardinalen innehar ett erkebiskopsdöme. Han är en elegant, causerande predikant af äkta fransk race och en erkeultramontan. Hans person har icke mycket inbjudande, men ögon och röst måste betydligt medverka vid bans predikstolsframgångar. Monsignore Lucian Bonaparte bar ett stort namn att uppbära, som hittills dock icke kunnat skryta med dess innehafvare ). Men Bonaparterne frodas ju såsom vi veta, alla med sina vackra och fula syftemål! Till dess denne äregirige, presterlige Bonaparte, som i så unga år redan stigit så högt i kyrklig värdighet, uppnått sitt höga mål, hvilket i Rom och annorstädes är temligen kändt, skall han väl fortfarande spela den hemlighetsfulle lika mycket som nu och låta folk endast gissa till hans verkliga jag. Lucian Bonaparte har en af dessa beslöjade fysionomier, på hvilka man ej rätt litar, antingen de nu Spekulera på en krona eller på en tiara. Man behöfver bara en gång se honom, så säger man genast till sig sjelf: Detta är en af de der Bonaparterne, för hvilka verlden ännu måste akta sig Om han för öfrigt inhemtar någonting af den lille magre gubbe, som vi se i hans sällskap och på hvilken han ifrigt lyssnar, kan ham ännu komma långt i kyrklig falskmyntning, ty den lille gubben är ingen annan än pater Beckx, jesuiternas general och hemlig öfverbefälhafvare öfver hans helighets åsigter, ett slags tyst kompagnon åt Pius IX på påfvestolen. Ett mera äkta jesuitansigte har kanske aldrig blifvit sedt, den gamle Torquemada skulle det fröjda i själen! Huru bar denne lilla oansenlige man med de skelande ögonen, hvilken ännu på 1850-talet vandrade omkring i Wien såsom en simpel provincial vid Jesu-orden, burit sig åt för att uppnå denna höga makt, från hvars höjd han nu redan i åratal försökt ställa till en andlig förmörkelso på jordklotet? Fråga blott jesuitorden, den känner väl till pater Beckx stora förtjenster. Pater Beckx, belgier till börden, uppfostrad i en tysk jesuitinstitution, har att börja. med skickligt förstatt att förflytta en tysk dussinfurste, den salige hertig Ferdinand af Anhalt-Köthen in i den allena saligeörande kyrkans sköte. Detta var hans första jesuitiska bedrift. Efter den omvände hertigens död har pater Beckx så utmärkt väl förstått att såsom biktfader för enkefurstinnan Julie i Wien (1 1848) göra sig till godo hela sitt inf! tande enligt de hemliga iostruktioner, som Jesu orden gifver sina medlemmar rörande sättet att vinna rika enkorsförtroende, att furstinnan Julies betydliga förmögenhet efter hennes i Wien timade död (till icke ringa öfverraskning för den förmente universalarfvingen grefve von Brandenburg, furstinnan Julies bror och f. d. preussisk minister) äfven blef upptagen i kyrkans, d. v. 8. jesuiterordens sköte. Man vet, buru tacksam orden är mot åylika personer. Alltså har pater Beckx alltsedan år 1855 varit — jesuitgeneral; allt naturligtvis in majorem Dei gloriam ! ) Chassepotsgevärens underverk ha sedermera renderat monsignore en kardinalskatt. 0 RR ENTRE Roedarvrisnine