Aftonbladet – 11 februari 1870, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Romerska porträtter. En korrespondent i Rom, som det lyckats att få vara med på en stor mottagning i Palazzo Colonna af Frankrikes nya sändebud hos påfvestolen, meddelar i en följetong i Neue freie Presse en liflig beskrifning på denna lysande högtidlighet och begagnar tillfället att för sina läsare pregentera en och annan af den katolska kyrkans högmögende fäder. Då vi förmoda, att det kan roa äfven våra läsare att göra en något närmare bekantskap med desse ödmjuke Kristi tjenare, hvilka nu i Rom ådraga sig hela verldens uppmärksamhet, införa vi här en del af nämnda skildring, . Vid ingången till palatsets stora saltaga värden och värdinnan i huset emot sina anländande gäster. En mängd af desse ha redan kommit, då plötsligt en stor rörelse uppstår vid dörrarne till galen. Vi lemna nu ordet åt författaren, Hvad är det? — frågar han. Kardinal Antonelli visar sig på tröskeln; påfven sjelf kunde icke förorsaka större uppståndelse, om han infunne sig här, än dena man, om hvars lidelsefullhet de djupt mörka ögonen tala, mannen med det bruna ansigtet och en smal panna sådan som fysionomisterne och frenologerne bruka beteckna såsom en brottslings panna,. Vid hans inträde tyckes hela sällskapet likasom magnetiskt spritta upp. 1 den enkla, svarta drägten af taft och med de violetta strumporna, den röda mössan på det lilla hufvudet ser Giacomo Antonelli, den mäktige kardinalen, mycket elegantare och verldsmannalikare ut än i kaftanen. Han har ej tillräckligt med bänder för att med en tryckning göra sig qvitt alla dem, som räckas emot honom; endast herrn i huset förunnar han en längre handtryckning. Skulle man icke kunna tro, att kardinalen blott har vänner i Rom? Men buru många ormar torde ej vara väl dolda i de af vänskap fulla blickar, som riktas mot honom! Och huru tvetydigt sedan han sjelf plägar tala med ögonen. Man måste längre oetrakta detta spel eminenserne emellan och de verldsmannaformer, i hvilka det förstår att kläda sig, för att komma underfund dermed. Vi vilja åtnöja oss med ytan och närma oss till några andra gestalter, naturligtvis på afstånd och varsamt. Här ha vi monsignore Pacea, hans helighets representant i dessa salar. Pius IX:s ceremonimär stare, Vaticanens major domus, äfven en hofmansfgor, som ej kan finnas smidigare vid något hof. I dessa anletsdrag ligger den mest tydligt uttalade artighet; hvarje linie gör, skulle man kunna säga, en bugning för enhvar. Monsignore Pacca är också i sjelfva verket allas skötebarn, hvilka ha att göra med honom i Vaticanen, alla sändebuds gunstling; utlänningar och infödingar berömma hans förekommande artighet, hans tjenstaktighet, hans kloka, umgängessamma uppförande, Put franskt frontimmer bredvid mig hör jag just nu benamna höudm strås-gentill Den sköna damen vet hög hvad hon säger: troligen har den artige monsigneren redan förskaffat henne en audiens hos hans herre! Jag vet icke, om man i Rom kallar äfven polisdisdirektören monsignore Rank gentil; han ser mig åtroinstone ej så ut. Monsignore Randis ysionomi tydox på en viss öfning i grofva grepp I fom måbända torde vara nödvändiga i nom, men kicke gör hågon omtyckt. Polisdirektörer. afsäga sig ju också öfverallt i verlden anspråket på — älskvärdhet. Det blir icke heller svårt för mop signore; Blott kardinalstatssekreterarga IT be.