Religionsundervisningens skiljande från folkskollärarebefattningen och dess öfverlemnande åt presterskapet utgör, såsom våra läsare torde hafva anmärkt, föremål för en vid innevarande riksdig af hr Mankell afgifven motion. Denna tanke är icke ny, och den framstäldes äfven vid det första allmänna kyrkomötet uti en motion at rådman Björck. Med afseende å det forum, inför hvilket hr Björck bragte saken å bane, betraktade han frågan hufvudsakligen från religionens synpunkt och afsåg med sitt förslag ett sådant ordnande af den religiösa undervisningen, att den kunde bereda det uppväxande slägtet en moralisk uppfostran. Hr Mankell, utan att lemna denna synpunkt ur sigte, afser likväl förnämligast de fördelar för skolan och folkbildningen, som den ifrågasatta åtgärden skulle medföra. Det är möjligt, till och med antagligt, att ett så genomgripande förslag ej kan omedelbart vinna framgång, men den till grund för detsamma liggande tanke synes oss så riktig, att den utan allt tvifvel skall efterhand tillvinna sig erkännande och leda till åsyftadt resultat. Vi anse oss derför böra påkalla våra läsares uppmärksamhet för det utdrag af hr Mankells sakrika framställning i ämnet, hvilket vi här nedan meddela. Etter att ha redogjort för de icke obetydliga resultat, som materielt och qvantitativt hänseende vunnits af de ansträngningar, som gjorts för folkskolväsendets förbättring och utveckling, öfvergår motionären till frågan om hurudan ställningen deremot är i intellektuelt och qvalitativt hänseende, samt erinrar, att af folkskolinspektörernas berättelser framgår, att religionsundervisningen i allmänhet upptager så mycken tid, att den i betänklig man inskränker utrymmet för de öfriga läroämnena, men att den tillika bedrifves på ett så bristfälligt sätt, att derigenom berättigade och allvarliga bekymmer hos hvar och en måste uppstå. Motionären meddelar sifferuppgifter öfver det antal vid inspektionstillfällena närvarande barn, som undervisats i de särskilda läroämnena, och fullföljer derefter: I de religiösa ämnena jemte innanläsning, stafning och skrifning hade således omkring 45:delar erhållit undervisning, i räkning omkring ?s:delar, i historia och geografi omkring adel, i naturlära samt språkets användning omkring s:del, och slutligen i naturlära och geometri omkring 10:del. Om dessa uppgifter äfven, i anseende till de olika grunder efter hvilka de blifvit affattade, ej kunna anses ega någon absolut tillförlitlighet, så angifva de likväl det relativa förhållandet med en tillräcklig noggrannhet att deraf kunna bilda sig ett omdöme. Men för att erhålla sin fulla betydelse måste de äfven sammanställas med andra uppgifter. Till en början finner man, att vid inspektionstillfällena knappast hälten af de inskrifna och tredjedelen af de i skolåldern befintliga barnen voro närvarande, och detta oaktadt inspektörerna öfverallt förut låtit tillkännagifva sin ankomst samt uppmanat såväl barn som föräldrar att så talrikt som möjligt infinna sig. Redan häraf torde inses, huru mycket ännu i afseende på sjelfva skolgången återstår att göra. I nämnda hänseende förekommer vidare en medeltalsberäkning, enligt hvilken hvarje barn, under den tid af sju år som skolåldern varat, om man sammanräknar skoldagarnes antal, tillsammanstaget knappast ett helt år besökt skolan, Slutligen har man uträknat, att de religiösa ämnena, enligt en ganska billig medelberäkning, upptagit minst hälften af hela listiden, på många ställen vida mera. Betraktar man dessa uppgifter i ett sammanhang, så torde man lätteligen kunna göra sig en föreställning om måttet af den kunskap, hvilken, sedan religionsämnena, innanläsningen och skrifningen nödtorfteligen blifvit undangjorde, på den återstående korta tiden kunnat meddelas i räkning, historia, geografi, naturlära, svenska språket, geometri och linearteckning, förutom sång, gymnastik och trädgårdsskötsel, hvilka senare ämnen äfven taga sin tid. Emellertid vore väl, om åtminstone undervisningens beskafferhet varit god, äfven om måttet varit litet. Men äfven i detta hänseende äro inspektörernas berättelser föga tillfredsställande. Ofta begagnas läroböckerna i historia, naturlära 0. 8. v. allenast till innanläsning. I räkning komma skolbarnen sällan öfver qvatuor species, ofta ej en gång så långt. Ja sjelfva invanläsningen är icke sällan i hög grad bristfällig, en naturlig följd deraf, att den bedrifves mekaniskt, utan att lärjungens BRP märksamhet fästes vid det lästas innehåll Att presterna vid konfrmationen och husförhören klaga öfver dålig innanläsning är en känd sak. Sådan är till mängden och beskaffenheten den medborgerliga undervisning, som i allmänhet beredos åt landets blifvande valmän, kommunalmän och en stor del af dess riksdagsmän. Att här och der hedrande nndantag kunna uppvisas, att såväl skolor som lärare finnas, hvilka kunna anföras såsom utmärkta exempel, nekas icke, men dessa äro och förblifva undantag, genom hvilka det enligt regeln rådande förhållandet icke ändras, En tröst i afseende på det öfverklagade missförhållandet vore emeljertid, om åtminstone den religionsundervisning, Bom sålunda å den medborgerliga undervisningens beKostnad meddelas, vore af den beskaffenhet, att derigenom en sannt kristli och religiös bildning utbreddes. stt så i Imänhet icke är förhållandet, framgår likväl äfven nogsamt af tolkskoleinspektörernas berättelser,