Aftonbladet – 9 februari 1870, sida 3

en så stor sunma, Domstolen ogillade efter längre besinning både denna och flera andra invändningar, och när arhandlingen blef i original presenterad, så gjordes innehållet i den till L—s hufvudsakliga försvarsmedel. För att icke onödigtvis uttänja denna skildring sammanföres här hvad å ömse sidor anfördes och upprepades vid Kemnärs-, Rådhusoch i Hofrätten under den särledes vidlyftiga rättegången. Den började, som förut är nämndt, 1733 vid Kemnärsrätten som först den 9 Aug. 1739 meddelade utslag i hufvodsaken. Den fullföljdes af kärandena till rådhusrätten, som meddelade slutligt utslag den 16 Okt. 1742, och Hofrätten blef färdig med sitt utslag den 14 Juni :1744. Tvisten hade således fortgått i 11 år. Å L— hade yrkats, att enär han vore hufvudmannen i företaget, så skulle han åläggas göra behörig redo och riktighet för de 1 detta ärende utlagda ansenliga medlen — uppvisa sanden som han uti k. myntet låtit probera, — utnämna uppfinnaren och orten, hvarifrån en sådan rik guldoch silfversand skulle kunna erhållaspo — och — med trovärdigt qvitto styrka att han till uppfinnaren af sanden riktigt utbetalt de 6000 rdr H.b.ko, som L. sagt sig hafva till denna erlagt, — eller i brist af allt sådant återbetala både uppfinnarelönen och de till resekostnaden utbetalta medlen, jemte 6 proc. ränta härå, och allt detta desto hellre, som intressenterna slätt ingen frukt och nytta dragit af de stora utläggen, men för visso lidit skada och smälek af företaget,. (Forts följer.) a vg a se TA