Aftonbladet – 5 februari 1870, sida 2

Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 28 Jan. Blott i mycket ringa grad har man ännu ä Norge tillegnat sig bruket af allmänna diskute-ande möten om de frågor, som alltjemt stå å dagordningen. Så länge valet af de män, vilka såsom storthingsrepresentanter komma stt få den närmaste befattningen med fråoornas afgörande, icke omedelbart är lagdt i de röstberättigades händer, utan på deras vägnar företages af ett valkollegium, som in alunda alltid fäster afseende vid den bland de ursprungliga valmännen rådande meningen, är det också ganska naturligt, att dylika möten icke kunna få någon synnerligen praktisk betydelse. Och allt hvad som icke besitter denna egenskap kan aldrig räkna på att vinna någon sympati här i Norge, dertill är man alltför positiv. En förändring häri skall utan tvifvel inträffa, pär de årliga storthingen träda i kraft, emedan det då skall falla sig naturligt, att representanterne under mellantiderna mellan de tre sessioner, på hvilka de skola verka, mera Tegelbundet sammanträda på större möten med de ursprongliga valmännen för att afgifva räkenskap, huru de begagnat det dem gifaa uppdraget och rådpläga om hvad som skall göras med de hvilande förslagen. Ett hinder för sådana möten har hittills också legat deri, att man blott har haft föga kännedom om hvad som skall förekomma till behand ling på nästa storthing; man har i det afseendet alltid nästan uteslutande varit inskränkt till de hvilande grundlagsförslagen. Äfven häri skulle naturligtvis under årliga storthingssessioner en förändring ske, emedan ett icke ringa antal frågor skola komma på föredragningslistan i en session, för att först afgöras i en följande, och under tiden skall det då vara tillfälle till folkmöten och diskussioner. Redan nu börja likväl tecken visa sig der— till, att de urspruogliga valmännen sjelfva önska utöfva ett visst inflytande, för såvidt detta kan förenas med vårt indirekta valsätt, och att de icke vilja låta storthingsrepresentanterna sakna det stöd eller den vägledning, som ligga närmare en kännedom om, huru opinionen bland sjelfva folket förhåller sig till de särskilda hufvudfrågorna. Närmast är det väl de väckta förslagen till utsträckning af den kommunala och konstitutionella. rösträtten, som framkallat denna rörelse. Den uppfattningen tyckes mnemligen göra sig gällande, att man här har en sak för sig, a EOTTSTSENNNESNANNSTTRNOAR,