Aftonbladet – 3 februari 1870, sida 3

ULL I StadltL I1UP UT JULTIUISKG HSPTLSIUUUIg heten sätta det sunda menniskoförståndet. Det intressantaste tidningarmne från Paris med gårdagens post innehålla, är redogörelsen för det tal, hvarmed Ollivier i fredagens debatt på en gång uttalade sig om regeritigens handelspolitik och yttrade sig i den ömtåliga fråga som dagen förut blifvit uppkastad af Thiers och ledt till den stormiga scen vi förut skildrat: frågan om regeringen betraktade den nuvarande majoriteten i kammaren som en verklig majoritet, d. v.g. som ett uttryck af majoriteten i landet. Chefen för det nya kabinettet bejakade denna fråga. Detta formliga erkännande af en majoritet, som för sina platser i kammaren till största delen endast har att tacka ett administrativt korruptionssystem, har gjort ett nedslående intryck äfven på ministerens egna vänner, medan jublet bland högerns medlemmar är så mycket större, Man ser deruti ett tillkännagifvande från regeringens sida, att hon ej på allvar tänker på någon valreform. Olliviers tal är emellertid af det stora intresse, att vi anse oss böra meddela det åt våra läsare. Sedan Jules Brame, en af protektionismens ifrigaste banerförare, i ett långt tal yrkat rå uppsägandet af handelsfördraget med England, fick Ollivier ordet. Mina herrar! Den hedervärde hr Brame säger med rätta, att ordkriget är olycksbringande; han skall tillåta, att regeringen icke iakttager tystnad och förblir orörlig vid de ord, med hvilka han karakteriserat vår politik. Om man skulle tro honom, så sönderrifva vi samhällsfördraget, ruinera vår industri för att vara England till behag, äro ologiska och arbeta på ett verk, som på samma gång är farligt och oklokt. — Vi rifva icke sönder sambällsfördraget; för att behaga England ruinera vi icke industrien; vi skulle vara ologiska, om vi handlade så, att vi skulle aflägsna oss från de grundsatser, som vi sjelfva ha uppstält, och förtjena lagstiftande kårens ogillande. Ju ömtåligare en fråga är, ju mera våra olika intressen beröras, med desto större moderation måste vi antyda hvad vi vilja och hvarför vi vilja det. Om den kommersiella regeringspolitikens syftemål kan ingen tvetydighet råda; det är utbytets frihet tilllämpad med måtta och klokhet enligt landets antydningar, men utan att uppoffra den nuvarande tiden för framtiden. Denna politik är i regeringens ögon en orsak till framsteg för industrien, till välstånd för konsumenterna, till fred och närmande för Europas nationer (mycket bra, mycket bra!), och efter de förefallna diskussionerna skall ingen bestrida denna sats. Hela debatten gick i sjelfva verket ut på att få veta, om man handlat klokt, då man respekterat de nuvarande förbållandena, utan att uppoffra framtiden, och handlat enligt landets åsigter. Hvad oss beträffar, så var vårt beslut från första stunden fattadt: viha trott, alt rätta sättet att lösa svårigheterna består i att samtycka till undersökningen. Diskussionen öfver denna punkt är icke ny; i tio år har den förnyats. Hvarje år uppträder någon talare för att uttala förkastelsedomen öfver handelsfördraget, någon annan för att välsigna det. Alla fakta bestridas. Detta förhållande måste taga slut; det måste bli ljus, de ofruktbara debatterna måste upphöra; alla måste vända sig till landet, både de, som lyckönska sig öfver bandelsfördraget, och de, som beklaga sig. (Mycket bra, mycket bra!) Men för att fullständigt afsluta debatten, är ett första vilkor nödvändigt: icke ringaste tvifvel får råda om den samvetsgranna ärlighet, hvarmed undersökningen företages. (Nytt bifall.) Mina minnen föra mig några år tillbaka. Man har icke glömt ett aflägset och ett nära liggande faktum. Det aflägsna faktum har afseende på landtbruksundersökningen. Bland de frågor, som man framkastade, var den, om man skulle bibehålla den rörliga skalan (echelle mobile). Jag kommer ihåg knotet, skränet, då regeringen såsom inledning till undersökningen försvarade den rörliga skalans afskaffande. Man sade henne att hon gick undersökningen i förväg. Det nyare faktum står i samband med undersökningarne inför det högsta handelsrådet. Man minnes reklamationerna, vägrandet att deltaga i denna. Vi ha hållit dessa lärdomar i minnet och beslutit att icke inlåta oss i sifferdebatterna, utan här blott vara vitnen, för att längre fram uppträda såsom opartiska skiljedomare. Undersökningen begynner således, utan att regeringen yttrat sig om industriens klagomål. Somliga finna dem öfverdrifna, andra anse dem berättigade. Vi ha åhört de båda meningarne och betrakta talen såsom de första utlåtandena i undersökningen. (Mycket bra, mycket bra!) Detta hvad undersökningen beträffar. Jag kommer nu till den andra delen af frågan, till haåndelsfördragets uppsägande. i tro, att det icke vore rätt, icke politiskt, men mycket oklokt att uppsäga handelsfördraget. De betraktelser, som detta beslut ingifver oss, äro på samma gång af statsekonomisk och politisk art; af statsekonomisk art, om vi betänka, att en under nuvarande omständigheter gjord uppsägning skulle lika väl som förklaringar af regeringen på förhand afdöma frågan. Den politiska klokbetens stora princip är att icke göra onödiga bemödanden. Om fördraget blott skall ändras i en eller ett par punkter, så är det onödigt att skrida till en uppsägelse. Hvad hafven I att förebrå fördraget? Att ha kommit oförutsedt, att ha kastat förvirring och ruino i vår industri! Hvad föreslån I? Att göra just det, hvaröfver man beklagat sig derföre att man ingått det, och genom en plötslig uppsägning förorsaka lika stor förvirring. I hafven verkligen sagt, att till följd af fördragen hade industrierna förändrat sina redskap och sättet för sin produktion, och att de söka arbeta för utförsel; och nu, sedan de hafva gjort ofantliga utgifter, viljen I tvinga dem att ånyo omskapa sig, ändra sina lifsvilkor och öfvergifva de marknader, som de i tio år genom så många uppoffringar förskaffat sig. Vi skola ej göra det. (Lifligt bifall.) Man har framför allt ömt, att England gjort oss betydliga eftergifter; det har nedsatt införseltullarne på vin och andra artiklar; det har borttagit tullen på 137 artiklar, förnämligast på parisiska varor. Om I uppsägen fördragen, hvem garanterar er väl då, att icke England åter höjer sina vintullar? — Derigenom skulie olyckor uppstå, för hvilka vi icke ikläda oss ansvaret. Dessa äro de statsekonomiska skälen. De politiska motiverna äro för oss lika vigtiga. Det är ej fråga om att åt England offra hvarken vår industri eller vår ära. Vi vilja med det engelska folket, lixsom med alla andra nationer, lefva i vänskapliga, lojala, oklanderliga förhållanden, och vi fästa dervid, hvad England beträffar, ett alldeles särskilt intresse, medan häri ligger ett intresse af första ordningen, fredens. Kabinettet vill freden, den stolta och värdiga freden. (Mycket bra! Mycket bra!) Som ett af de bästa medlen till dess bevarande anser det upprätthållandet af de tillitsfulla och vänskapliga förhållanden till England, som gjort det möjligt att i endrägt afgöra frågor som man eljest skulle nödgats slita med svärdet. (Det är sannt, det är sannt!) Om vi, för att uppnå detta resultat, skulle nödgas göra en uppoffring af nationaläran eller nationslintresset, skulle vi ej göra det. Men när det gäller att respektera våra förbindelser, göra vi det med nöje. Rådfrågen de diplomatiska fördragens historia, och I skolen se, att då emellan två nationer finnes ett fördrag som kan uppsägas, det är att brista i den ömsesidiga aktning man är skyldig hvarandra att plötsligt, utan att ha derom underrät:at, och utan att ha öppnat vänskapliga under