Aftonbladet – 1 februari 1870, sida 3

känslovärma kunna framskymta, RIKSDAGEN. Gårdagens sammanträden. Första kammaren. Med anledning af två af hr Tornerbjelm väckta motioner, den ena åsyftande ändringar i beväringslagen, den andra innehållande förslag om inställande tillsvidare af alla beväringsöfningar, samt motionärens i sammanhang dermed framstälda yrkande om tillsättning af ett särskildt utskott för ärendets behandling, uppstod en längre öfverläggning rörande Beväringsinstitutionen och beväringsöfningarne. Den öppnades af grefve Henning Hamilton, som motsatte sig tillsättandet af särskildt utskott och yrkade att den förstnämnda motionen, som nu var föredragen, måtte remitteras till lagutskottet. Krigsministern hr Abelin förklarade sig ha begärt ordet med anledning af det utaf hr Tornerhjelm väckta förslaget. Men innan jag vänder mig till denna motion — sade hr Abelin — tillåter jag mig återkalla i minnet några yttranden af mig i denna fråga för att, såsom jag vågar hoppas, skingra det missförstånd, hvartill de gifvit anledning, och förklara de skäl, som gjort mig sedan någon tid betänkt på den åtgärd, i hvilken man velat se så många vådor och funnit så många skäl till ett högljudt klander. Under debatten vid remissen af K. M:ts fromogtion om statsverkets tillstånd och behof har jag, då några tankar yttrades rörande förändrade förhållanden inom beväringsinstitutionen, särskildt med afseende på beväringsmanskapets öfningar, förklarat, att jag då icke ansåg mig böra jppehålla tiden hvarken med bemötande af några då uttalade åsigter eller utveckling af mina egna tankar i detta ämne, så mycket hellre som dessa senare ännu oförändradt äro desamma som de, hvilka återfinnas i det underdåniga memorialet af den 31 December 1868. Den som är nog mycket :intresserad af frågan om beväringsinrättningen för att af detta memorial hafva tagit del skall der finna uttryck af en omisskännelig värma för denna institution och af öfvertygelsen om dess vigt och oumbärlighet för vårt försvar. För den uppmärksamme Jäsaren eller betraktaren bör det vid sammanställningen af dessa yttranden och de åtgärder jag enligt bästa öfvertygelse till institutionens fromma vidtagit vara klart, att utvecklingen och upprätthållandet af denna institution synes mig så nära förenadt med hvad jag anser vara för upprätthållandet af vårt försvar af högsta nöden, att jag utan denna kärlek för vår försvarskrafts ökande och utan den derigenom erhållna vissheten om att ifarans stund kunna påräkna landets bästa krafter till dess försvar ingalunda skulle vilja eller kunna bära det stora ansvar, som min nuvarande befattning ålägger mig. Vid samma tillfälle yttrade jag vidare, i fråga om inskränkning af beväringens öfningar och den besparing som derigenom för 1871 kunde vinnas på öfningsanslaget, att under nuvarande förbållanden, med våra nuvarande värnepligtsbestämmelser en inskränkning uti nuvarande öfningstid icke kunde eller borde ega rum, enär nemligen beväringens otillräckliga öfningstid då minst, när fråga torde blifva om att göra den förtrogen med de nya vapnen och det. nya reglementet, kunde undergå någon förkortning, men att omständigheterna ej gjorde det omöjligt att för innevarande år inställa andra klassens möten, om nemligen en besparing på detta års anslag derigenom kunde vinnas. Efter att ha uppgifvit besparingens belopp, tillade jag: ett sådant inställande af detta års möten kan jag så mycket mindre motsätta mig, som jag varit betänkt på att, sedan vg vid upphandlingen af mötets förnödenheter hunnit inkomma och derpå grundade fullt tillförlitliga kalkyler kunnat uppgöras, hos K. M:t göra framställning om en sådan åtgärd. Häraf torde framgå att jag principielt ogillar hvarje inskränkning i den anslagna öfningstiden och att jag, med fästadt afseende särskildt på nästa och derpå följande år, på det bestämdaste motsätter mig en sådan Att emellertid omständigheter finnas och skola komma att finnas, som göra en tillfällig inskränkning i dessa öfningar åde påkallad och berättigad, det lär väl ingen af er, mine herrar, vilja böstrida. En omständighet, som i mina ögon gjort åtgärden påkallad, ligger nära till bands och som utan tvifvel af hvar och en bland er, mine herrar, inses, är att det ständiga öfverskridandet af förslagsanslagen å flera eller färre hufvudtitlar och måhända särskildt å den fjerde och på det anslag som nu är i fråga har sedan längre tid tillbaka försvårat hvarje statsreglering och gjort det till en synnerlig nödvändighet att, vid upprättandet af densamma, i första rummet vara betänkt på fyllandet af den från föregående år uppståndna balansen. Ett sådant tillstånd är outhärdligt och har för hvarje departementschef gjort det till en pligt att söka få anslagen uppförda till ett belopp, som motsvarar de verkliga utgifterna och verka derhän, att nya förbättrade förhållanden så fort som möjligt inträda. De förhållanden, som gjort denna minskning mindre menlig och utan hvilken jag, oafsedt dess önskvärdhet i öfrigt, icke skulle hafva fallit på tanken om dess förverkligande, äro följande: år sker en länge påtänkt jemkning i beväringsdistrikten, hvarigenom en så pass stor omstörtning kommer att ega rum, att en del regementen få till öfning emottaga flera hundra man mera än förut, liksom andra få lenina från sig en lika stor styrka. En förflyttning af munderingspersedlarne och en större personal vid somliga regementen blir häraf en följd, och deraf följer åter igen att en del regementen måste mottaga en större styrka beväring än de från början haft. Denna omständighet försvårar kontrollen öfver redovisningen och åstadkommer utan tvifvel för mången af de värnepligtige, som underkastas denna förändring, olägenheter. Ur militärisk synpunkt ha nya reglementen blifvit af erfarenheten från senare tiders krigshändelser nödvändiggjorda. Dessa reglementen komma att tilldelas hela infanteriet. Stammen, såväl befäl som trupp, är väl vid tiden för samöfningarnes början med beväringens andra klass icke fullt främmande för dem, men är dock icke då fullt förtrogen med alla deras särskilda detaljer. Att under sådana förhållanden tillkalla äfven beväringen och gpuntra det fåtaliga, med sina egna åligganden måhända icke fullt hemmastadda befälets krafter mellan dessa tvenne slags rekryter, stammen och beväringen, skulle icke lända till fördel för det hela, utan hämmande inverka på stammens öfning och beväringen ej heller kunna vinna den utveckling, som. den under andra förhållanden bade rätt att fordra. Härtill kommer att andra klassens beväring skulle komma att i år öfvas med andra gevär, med gevär af annan konstruktion än stammen, hvilket i sin mån skulle störande inverka på öfningarne. Besluten, som jag är, att föreslå K. M:t att beväringen med nästa år tilldelas gevär af samma konst ktion