Aftonbladet – 1 februari 1870, sida 3

olägenhet med nästa år försvinna, Härtill skulle Ikunna läggas ännu ett skäl, som dock endast har billighetskänsla till grund. Beväringen har från .Joch med i år fått sig medgifven rättighet att hålla sig egna, med fastställd modell öfverensstämmande Ipersedlar. Denna åtgärd kan naturligtvis icke I vara till samma tördel för den nuvarande andrz I klassen, som för den första. Beväringsinstitutionen kommer med detta år i en ny ställning, som 1 likväl företrädesvis genom den nuvarande första klassens inträdande såsom den andra kommer att I vinfa sin fulla tillämpning. Denna omständighet är det, mina herrar, som kommit mig att finna att inställandet af andra klassens möten för detta år vore mindre menligt och som kommit mig att vara betänkt på och nu beslutit mig för att föreslå den så högt klandrade, stora spöken framkallande åtgärden. De föreI bragta skälen torde i de flestas ögon ega någon giltighet; och då åtgärden, efter mitt sätt att se, lär för mig liktydig med en pligt, har jag icke kunnat tveka att vidtaga densamma, och jag vet icke hvilka skäl som skulle förmå mig att handla J annorlunda. En omständighet skulle måhända kunna anföras, den nemligen, att anlopp på detta anslag vore att befara och att en eftergift i förtid vore att öka anspråken på sådana och gifva stöd för deras åsigt som anse att all öfning är öfverflödig. Jag vill härvidlag till en början först bestämdt. förklara att åtgärden icke är en eftergift hvarken för den ena eller den andra åsigten, utan-att tanken på densamma hos mig uppstått i samma stund alla med denna fråga förenade konseqvenser för mig framstodo. Men en sådan, eftergift, om den hade föranledts af inom representationen förebragta goda skäl, vore den då så förkastlig? Jäg tror det ej. Jag är af den fasta öfvertygelsen att ett af det nya statsskickets stora företräden ligger uti ett närmare, ett fullkomligt öppet meddelande mellan regeringen och representationen. Jag tviflar ingalunda, jag är fastmera derom förvissad, att anlopp mot detta anslag skola komma att ske; men att de skulle vinna uti styrka och vinna stöd uti den åtgärd jag nu förordat, detta är något som jag ej kan tro, helst då åtgärden är stödd på framlagda skäl, som kunna försvaras. Den omständigheten att en generalorder utgått, som afe ser en anordning af detta års beväringsmöten, äfven dem för andra klassen, tror jag ej verkar någet hinder för åtgärden; denna order ntgår hvarje vid viss tid, och tanken på inställandet af andra klassens beväringsmöten hade redan dessförinnan hos mig blifvit väckt, ehuru den då ännu icke var något bestämdt beslut. Det var derföre så mycket nödvändigare att för alla eventualiteter gifva föreskrift om andra årets möten. Denna åtgärd var så mycket riktigare, som den utgjorde, så att säga, ett program för framtiden, det program K. M:t var besluten att följa för dessa öfningar från början till slut, och genom det tillkännagifvande det innehöll innebar det en uppmaning till de respektive regementena och kårerna att så bedrifva sina öfningar på sina mötesplatser, att de samöfningar, som voro ifrågasatta mellan stammen och beväringen i samma läger, kunde åstadkommas. En annan order, som borttog tillämpningen af en del af de i förra ordern gifna föreskrifter — se der betydelsen i militäriskt afseende af den åtgärd jag nu omtalat. Detta brott mot den militära takten står uteslutande för min egen räkning, och det skall, som jag hoppas, ej befinnas särdeles komprometterande efter den upplysning, att någon åtgärd, någon verkställighet ännu icke följt på den först gifna föreskriften, särdeles i afseende på den detalj som är i fråga. Någon oreda är den långt ifrån att åstadkomma, utan bringar tvärtom ordning i det hela. Återstår den omständigheten, att åtgärden kunde få utseende af svaghet och eftergift, att den så skulle bedömas at och vara ofördelaktig i opinionen. Om någon skulle förebrå mig att i denna riktning handla oklokt, så kommer denna förebråelse — jag är derom viss — icke att drabba mig. Ty lika litet jag bestämmes af sådana konsiderationer i det enskilda lifvet, lika litet gör jag det i det offentliga. Jag har med förtroende vändt mig till riksdagen, oförbehållsamt och öppet tillkännagifvit de åtgärder jag ansett mig böra göra i det allmännas intresse. denna eller någon annan åtgärd stört riksdagens förtroende till mig och framkallat sådana förhållanden, som göra omöjlig min embetsförvaltning i den riktning jag angifvit, då må jag träda tillbaka. . Sedan jag nu utvecklat skälen för mitt förra yttrande, vill jag öfvergå till några erinringar i anledning af hr Tornerbjelms motioner. Af hvad jag redan haft äran att yttra rörande vårt landtförsvar framstår oförtydbart den stora vigt jag fäster vid beväringsinstitutionens tillvaro, vigten af dess fullkomnande för vårt fostorland. Men med denna åsigt är det också omöjligt för mig att dela motionärens mening i hans forsta förslag, utan mäste jag motsätta mig hvarje åtgärd som afser att till ett högst ringa fåtal inskränka den exercisskyldiga beväringen. Motionären har visserligen icke i tydliga ordalag framställt ett sådant yrkande, men af motionen synes den slutsats kunna dragas att han tänkt sig ett i högsta måtto inskränkt antal exercerande. Om nu en sådan åtgärd icke utan fara för vårt försvar kan vidtagas, så följer ock deraf samt måste för hvar och en befinnas alldeles uppenbart att motionärens andra förslag om inställande tillsvidare af all öfning för vår beväring är i hög grad äfventyrligt. Till ett sådan förslag skall riksdagen, jag vågar derom vara fullt förvissad, icke samtycka, lika litet som jag kan lemna min medverkan till genomförande af ett sådant förslag. Hr Hazelius anmärkte mot motionen att den för talaren ickel vore klar, och detta gällde icke blott ordalagen utan äfven tankegången. Tal. kunde ingalunda förstå hvad som menades med uttrycket, att beväringsmanskapet under fredstid borde öfvas i mån af behofvet för armens komlettering och i mån af antalet befintligt befäl. Hyaa menades här med komplettering af stammen? Den vore ju alltid komplett. Menades dermed att de till åtskilliga ändamål indragna vakanta numren skulle under fredstid ersättas med beväring? Det vore ett det mest falska begrepp att kalla stammen för armån. Beväringen föret till armån lika väl som stammen och armen bestode af stam och beväring, och det kunde icke falla någon menniska in att föra ensamt den dyrbara stammen mot fienden. Grundsatsen litet men godt, gäller blott inom vissa gränser. I afseende på förhållandet mellan beväringen och befälet erinrade tal., att, då det nu befintliga befälet är tillräckligt för att öfva hela beväringen, både första och andra klassen, så kunde man ej antaga annat än att motionärens mening vore att begge klasserna också skulle öfvas, men detta antagande strede alldeles mot hr T:s tanke i denna motion äfvensom mot innehållet af den andra motionen. Den svåraste avgnjrningen tal hade att göra mot motionen, var dock att den undergtäfde helt och hållet all tanke på vårt försvar;ty hvarifrån skulle källan för våra försvarskrafter komma, om icke från beväringen. Huru vore det med en sådan beväringslag möjligt att förstärka armen, om den enom strider och sjukdomar blifvit decimerad. Xrigsförhållandena i våra dagar fordrade dessutom en stor styrka. Huru vore det väl möjligt, att motionären kunde tro, att en beväring som icke öfvats i freden skulle med god vilja låta föra sig mot fienden? Månne motionären skulle vilia att bans son eller sonson, såsom en blifvande general Tornerhjelm, skulle stå i spetsen för en dylik armå af hjeltar, som af länsmannen mot deras vilja måst drifvas till exercisplatsen. Slutomdöme om motionen blef att den vore alldeles orimlig. Ar Nordström hemstälde, sedan han å ena sgidan tagit kännedom om motionens innebåll och, å den andra, haft tillfälle höra hr krigsministerns framställning, vördsamt till motionären, om han icke ville återtaga sin motion, så mycket hellre som motionen sannolikt skulle, återkommen från ntskottet, mottagas med ett bleklagdt nej. Hr v. Geijer erinrade, att motionen ej afsåge något annat än livad som K. M:t 1865 hade föreslagit. Någon antydan att motionären åsyftade