Aftonbladet – 1 februari 1870, sida 3

,I denne om sakernas nya vandnmg, och följaen blir den, att några minuter efter det konungen i lemnat Haga, underrättelse kommer dit till! baka att han blitvit skjuten på operamaske:fraden. Här finnes, såsom vi ock förut an; Itydt, ingen verklig tragisk katastrof och i jdet sofgliga slutet ingen tragisk försoning. I Gustaf TIL skulle dock verkligen kunna fatI tas och skildras såsom en tragisk gestalt; i Ifall man klart och åskådligt kunde visa oss Ihonom i hans dubbelväseri, såsom filosofisk Ikonung i den tidens mening, byllande en I mängd af tidehvarfvets ideer och å den anIdra sidan hysande djup veneration för det traditionelt heliga i konungaskapet och beItraktande den bourbonska tronen med sin ståt och makt såsom ett ideal för sin ärelystnads drömmar, och om man kunde låta oss se, huru han, just till följd af denna sin dubbelnator, samtidigt med denna bourbonska tron faller såsom ett blodigt offer för den tidsanda, som han sjelf så mycket bidragit att göra gällande. Stycket är fullt af i dramatiskt hänseende onödiga scener och personligheter. Mer än en tredjedel af scenerna kunna tagas bort, utan att det skulle inverka någonting på det som skall föreställa dramatisk handling och det samma gäller nära halfva antalet af de i stycket uppträdande personerna. Somliga scener tyckas skola betyda någonting, utan att åskådaren kan fatta, hvad detär. Såsom exempel nämna vi första scenen i sista akten, der Gustaf kommer in med ett försegladt bref i handen och emfatiskt utropar: Ja det mäste ske! Den raskaste och intelli gentaste af mina gargons bleus sitter redan till häst här utanför. Det måste ske! (Han lemnar ut brefvet genom ett fönster) Hjortsberg framåt!, hvarpå en röst utanför svarar: Lefve konungen! Framåt! Hvad betyder nu detta bref? Derpå blir man allsicke klok. Är det några ordres i afseende på maskeradbalen? År det ett återbud, ett non possamusa till det franska legitimistlägret? eller är det några inhemska reformplaner? En mention honorable kunna vi, i brist på akademiska priser, gifva åt den som, efter att ha sett stycket, kan utfundera hvad denna scen innebär. Hvad dialogen angår, har författaren åt densamma egnat mycken omsorg; men der saknas icke monologer, i hvilka personer, i stället för att ge ett uttryck åt sin stämning, stå och berätta för sig sjelfva omständligt hvad som passerat; icke heller tidt och ofta förekommande repliker, som dels ha en monologisk karakter, dels en helt och hället oratorisk prägel. : I fråga om Gustaf III har författaren synnerligen vinlagt sig om att låta honom yttra sig lifligt och spirituelt; ur bref, dagboksanteckningar och samtidas uppgifter har han sammansökt många karakteristiska yttranden och lyckats i allmänhet anbringa dem väl; . utom den ej sällan öfverflödande retoriken, kan man anmärka, att infallen stundomicke äro rätt träffande eller smakfulla. Yttrandet om abbel Vogler i 1:sta akten är ett smaklöst svar påen smaklös ordvändving af gamman Nyman och den saknar apropos, derföre att Vogler var helt: och hållet musiker, men blott till titeln prest. : Ordlekarne till Maria Thorson om att hon : skulle få svärd vid sidan och bli en svärdslilja äro också kanske nog mycket faraliska, för att läggas i Gustaf III:s mun, då han särskildt vill uppträda i sih glans och vara! tjusarkungen,, Svårt är att förstå, hvar. han har sina tankar och sin smak, då han . frågar Fersen, om man kan vara i ett så-l, dant läge, att det blir förödmjukande attli kyssa en skön, älskvärd och snilirik qvinnas. hand och dervid syftar på kejsarinnan Kal! tharina, som vid den tiden var 62 år gam-l: mal och hvars älskvärdhet var så mångbe; pröfvad, att den i sitt slag blef verldskunnig. 1) Hr Swartz uppbär denna roll med stor ta-j1 lang och finess, om än det i vissa momenter 1 nonchalant glada och sorglöst lättsinniga i! Gustafs väsen icke kan komma fram i hr l Swartz sceniska personlighet, der det djup-l; sinniga och passionerade elementet väl kanlq beslöjas, men aldrig helt och hållet döljas. j1 Af de öfriga personerna är fröken del! Boufflers den i dramatiskt hänseende mest ! lyckade. Det är en verklig menniska, medl) naturliga känslor och Jlidelser, på ett gri-l pande sätt sliten emellan sitt varma intresse 1 för Maria Antoinette och till följd deraf förls Gustafs planer och å andra sidan sin kärlek till grefve Horn. Fru Hvasser bidrager också i genom sin betydande förmåga i hög grad tilll, 1 f F t f 1 I 1 s I 1 f S 1 S f L 1 f 1 att göra denna personlighet ädel och tilltalande. Grefve Horn deremot företer från författarens sida ingenting, hvaraf en scenisk artist kan skapa en dramatisk individualitet. Vi få visserligen en föreställning om ett vekt, känsligt, obeslutsamt , sinnelag, men dervid stannar det ock; något egentligt intresse kan han icke framkalla, trots all den ungdomliga ädelhet hr Elmlund vet att inlägga i den yttre apparitionen. Axel v. Fersen ingriper icke på något sätt i bandlingen; han har här blott den missionen att visa sig såsom konungens vän, att uttala de varmaste sympatier för drott-! ning Marie Antoinette och att emellanåt komma med någon liten haravg om tredje Gustafs solbelysta dagar,. Hr Fredrikson utför denna mission med värma och värdigi het. De båda franska sändebuden, nemligen de ; landsflyktiga prinsarnes och den revolutionära regeringens, ha ingenting med utvecki lingen att göra; den senare är alldeles öfver-le flödig. Hr Almlöf har emellertid lyckats att s af baron dEscars göra en rätt rolig och kaj rakteristisk personlighet. Hr Lagerqvist så; som chevalier de Gaussen tager på sig enlj alldeles för jakobinsk min; den gode cheva-t liern synes alls icke höra till sansculotternas och berömmer sig ju tvärtom af att han! gagnar franska konungafamiljen genom att l göra ingenting. . Pierre Montez är en den mest besynnerliga, osammanhängande och onaturliga varelse, som 1 väl någonsin skolat i ett drama gå och gälla : för en personlighet. Snart sagdt avita är i: hans återkomst i sista akten, då han åter-t vänder från Frankrike för att praktisera, sig in genom fönstret på Haga och lemna l. Maria listan på de sammansvurna, då det är 1 för sent. Att hr Kinmansson icke kan ge en. individuel prägel åt denna figur, äri sanning mer än förlåtligt. ffhaea Dialbac ahatudliga Kall miconnnfat .