Aftonbladet – 1 februari 1870, sida 3

sjelfiron1, som han här later konung Gustal producera. Då Gustaf III ju skall vara medelpunkten, själen, den ledande principen i det beprisade gustavianska tidehvarfvet, liksom Carl XII i sin tid, den gamla carolinska tiden så innebär sjelfva denna jemförelse och den symboliska sammanställningen en skarp satir på Gustaf III:s planer att med en Carl XII:s tillförsigt uppträda såsom ordnare af Europas förhållanden, såsom konungadömets hämnare och försvarare, hvilken genoin att kasta sitt svärd i vågskålen ådagalägger, att Han ej tål Att vigtskålen ojemnt väger De uppslagsändar till en dramatisk förveckling, som sålunda kunna vara gifna, skulle nu i den andra akten utspinnas och hopknytas, så att sjelfva konflikten framstår klar och bestämd. Författaren förer oss för sådant ändamål till audiensrummen å Stockholms slott, der konungen mottager en fröken de Boufflers, som rest hit med ett hemligt bref från drottning Marie Antoinette, hvilket bringar till mognad hans önskan och plan att i spetsen för en arme intervenera i Frankrike. Man får veta, att grefve Claös Fredrik Horn alltsedan ett besök i Frankrike är förälskad i fröken de Boufflers och af henne älskad tillbaka; konungen har hela den saken på sina fem fingrar och han uppmanar den franska damen att begagna sin makt öfver den unge grefven, för att i politiskt hänseende omvända honom och återvinna åt konungen en vän, åt royautån en försvarare. Tillika erfar man, att de mot Gustaf III sammansvurne haft ett sammanträde hos Montez; detta blir kunnigt vid hofvet och mycket omordadt, men det oaktadt synes ingen tänka på att arrestera den främmande ringtjufven och konspiratören; Gud vet, hur hr, Wijkander burit sig åt med polismästareidealet Liljensparre, så att han just vid detta tillfälle kom att sakna ögon, öron och alla sinnen, han som eljest icke lät någonting undgå sin uppmärksamhet. I slutet af denna akt får man ytterligare upprepad och inpräglad den der jemförelsen mellan Carl XII:s och Gustaf III:s tid, i det biskop Wallqvist, då han ser och hör den der gamle karolinske lifdrabanten, utropar: Det är som om Carl XII:s sedliga storhet lät sin straffdom falla öfver den nya tiden. Tredje aktens egentliga innehåll utgöres af tre rendezvous: 1:0 fransmannen Montez uppsöker Maria Thorson, denna gång i hennes farfars stuga, och upprepar, oaktadt hennes afsky, sina kärleksförklaringar, talar slutligen om för henne helt öppet, att han och åtskilliga svenska adelsmän sammanpsvurit sig emot konungens lif, men att han vill bli en förrädare emot förrädarne, om hon blott vill skänka honom sin kärlek. Efter detta lilla nätta förtroende går han helt lugnt sin väg, för att lemna åt den konungska flickan lämplig betänketid. Och hon, i stället för att tala om för sin farfar hvad som passerat, i stället för att röra upp himmel och jord, för att få den usie äfventyraren gripen och de förrädiska planerna upptäckta, vänder sig till den gamle med den moralfilosofiska frågan: år det syndigt att bedraga en förrädare, om man derigenom kan förhindra ett brott?, hvarpå gubben å sin sida med filosofiskt lugn svarar: Ingen må du bedraga, vore han ock en förrädare! 2:o Rendezvous i gubben Thorsons stuga emellan grefve Horn och fröken de Boufflers, anordnadt af konungen; de unga tu upplifva minnet af förgångna ljufva dalar; Horns hjerta veknar alltmera; han går bort, till hälften besegrad och mildare stämd mot konungen, hvilken känsla dock straxt derefter försvinner, så snart han af ett samtal på en offentlig förlustelselokal emellan viskop Wallqvist och den förut omtalade ranske diplomaten får full visshet derom, att konungen ärnar draga i härnad mot Frankrike. 3:o Rendezvous emellan Montez och Maria Thorson i värdshuset Monbijous rädgård. Slutet på flickans moralfilosofiska underingar har nemligen blifvit det, att hon oeslutit sig för att hyckla kärlek till denl. främmande och förhatlige äfventyraren, för att derigenom förmå honom att förråda de sammansvurne; hon har derföre stämt mötel med honom i Monbijou, men just i det ögonblick då Montez, oaktadt hon nu ånyo låter honom få veta, att hon icke älskar honom, emnar henne listan på de sammansvurne, störtar en person fram och rycker papperet ur Marias hand, under det fyra andra karar kasta sig öfver Montez, binda för hans nun och släpa honom bort. Askådaren sväf-. var i okunnighet om, hvad denna scen skall betyda och är derföre villrådig i uppfattningen af ätskilligt bland det följande. Närmast ligger det naturligtvis tillhands att tro, att den allvetande Liljensparre, om hvilken man hör berättas, att han befinner sig iträdvården, låtit noga vakta på den farliga utländingen och nu genom hemliga polisen låter gripa honom. Af pjesen såsom hök erfar man emellertid, att det är de sammansvurne, som låta utföra handlingen och som sålunda tyckas ha en polis, som vida ötverträffar den berömda Liljensparreska. Sådan är emellertid sluteffekten i en akt, som just skulle vara kärnpunkten i hela dramat, som skulle bringa konflikten till fullt utbrott och visa oss sjelfva den dramatiska krisen. Den fjerde akten bringar icke handlingen det ringaste framåt. Nytt fruktlöst möte i kongl. teaterfoyern emellan grefve Horn och fröken de Boufflers; konungen, som tillstält mötet, kommer också sjelf dit, håller rörande tal till Horn och gör fåfänga försök att söka återvinna hans hjerta; tillställer sedermera den af oss förut omtalade scenen med diverse belöningar åt Maria Thorson och hennes fästman, tager emot komplimenter för skådespelet Gustaf Wasa o. s. v. Allt står fullkomligt på samma punkt som förut. Det enda som i någon mån häntyder på den vändning i förhållandena, som denna akt skulle innehålla, är ett yttrande at konungen vid aktens slut, då hån i beslöjade ord uttrycker en aning om, att de smickrande omdömen, som höja honom upp till enxshalfgud, kunna slå om till motsatsen och i honom se en syndare. Om slutkatastrofen i sista akten ha vire. dan i vår förra artikel talat. Den kommer alldeles omotiveradt, icke såsom någon verklig och oundviklig följd af hela den dramatiska utvecklingen, utan slumpvis och till öljd af misstag. Konungen dukar icke under