Aftonbladet – 1 februari 1870, sida 3

TEATER. K. STORA TEATERN: En konung! skådespel i fem akter af O. Wijkander. IH. Första akten, som skulle sätta oss fullständigt in uti situationen och försätta ossi den dramatiska stämningen, spelar i Westmanska huset (gamla delen af Vetenskapsakademiens nuvarande hus). Vi få höra bryggaren Westman och hans fru, tillsammans med en gammal fru Nyman samt arkitekten Kirstein och gulddragaren Oldenburg hålla åtskilligt samspråk om ställningar och förhållanden och berätta för hvarandra åtskilliga saker, om uppträdena 1789, om adelns missnöje, unga grefve Horns rabulisteri m. m., som de allesammans tyckas förut ha fullkomligt lika bra reda på, i det den ene afbryter den andre, för att fortsätta skildringen. Kungen komreer dit, dricker svagdricka och tvingar genom sin uppmaning franska sändebudet baron dEscars att af artighet göra detsamma. Konung Gustaf ordar vidt och bredt om sin popularitet och sina folkliga tendenser, dervid sufflerad och uppmuntrad af gumman Nyman, uttalar hötelser emot franska revolutionen och begifver sig i hast bort, då ett bud underrättar derom, att depescher anländt från Paris. Dels för belysande af situationen, dels för den dramatiska stämnvingens skull införas i denna akt åtskilliga andsa personer: en ung flicka vid namn Maria Thorson, som tyckes vara domestik i Westmanska huset, men som der beter sig mycket ogeneradt och förer, i det hon blandar sig i herrskapets samtal, ett mycket fritt språk i politiken, der hon representerar royalismens yttersta höger, ty kungen har en gång klappat henne under hakan och nickat så vänligt, och derföre är han hennes konung; hennes fästman, som är fänrik vid flottan och som utmärkt sig vid Svensksund; hennes farfar, en hundra-årig karolin, som går omkring kry som ett vinterny, politiserande och orerande; och slutligen en fransk äfventyrare Montez, hemlig emissarie från jakobinerna i Paris, men som blifvit förtjust i Maria och derföre helt ogeneradt stiger in i Westmanska huset, tvärt gör flickan sin kärleksförklaring och då den icke tager skruf, rycker af hennes finger en dyrbar ring, som hon nyss fått af fru Nyman såsom ett minne, derför att bon erkänner andras välgerningar (!). Det förefaller nästan som om flickan skulle vara ganska van vid dylika scener, ty denna bekommer henne icke synnerligt; det faller henne icke heller in att ropa på tjufvens fasttagande, fastän det är fullt med folk derute och i den väg han skall passera. Hr Westman har nemligen, för att fira konungens hemkomst ifrån Aachen, ställt till en fest i sin trädgård. Man ser visserligen ingenting deraf, men man får veta, att det är fader Movitz, som dernere på valdtborn utför Bellmanska melodier, af hvilka man hör Fader Berg i hornet stöter straxt sedan ridån gått upp, hvarjemte man underrättas om, att Bellman sitter någonstans nere på ett kontor, för att se på de kostliga Bellmansfigurerna, som Westman inbjudit, för att göra skalden ett nöje. Dessa valdthornstoner och detta tal om Bellman och hans komiska hjeltar och hjeltionor ha naturligtvis till ändamål att framkalla stämning och inge oss en känsla af att vi äro midt uppe i den solbeglänsta gustavianska tiden. Af den der glansen, som skulle skapas af vitter. het och af ett fritt, glädtigt folklif, få vi verkligen icke se en skymt framträda i stycket, men få höra mycket oreras om att den existerar. För öfrigt, om det är notoriskt, att bryggarkungen Abraham Westman varit nära bekant med Bellman och omfattat honom med välvilja, så torde litet hvar dock finna det mindre rimligt, att han och hans högmögende slägt och umgängeskrets skulle ha en så raffinerad uppfattning af hans skald: skap, som här framträder och som nästan vittnar om att de studerat Atterboms Siare och skalder, samt att intresset för Bellmansdikten kunde gå ända derhän, att man icke blott hade inbjudit Ulla Winblad, Christian Wingmark o. s. V., utan äfven stiger ned för att deltaga i deras dans, der det, efter hvad man nyss förut fått höra, gått så lifligt till, att Christian Wingmark fått sin nattkappa bortsliten. Hvad angår det ännu mera orimliga framdragandet af den sekelgamle karolinen, så sker det utan tvifvel, för att låta ri, Gustaf få anledning att uttala sin vördna för den bjeltekonung, som snart sagdt i all ting var en fullständig motsats till honom sjelf. Författaren har icke förgätit, att första akten, efter att ha gifvit en framställning af situationen och lemnat oss ME yrne till den dramatiska förvecklingen