Aftonbladet – 29 januari 1870, sida 3

generalinqvisitor, han är sjelf inqvisitor för att få reda på hvem som begått brottet, och när han tror sig uti brottslingens svar finna något som icke behagar honom, så äfven med den redligaste afsigt kan han lätt förledas att deri se några försvårande omständigheter. På andra ställen äro I ransakningsdomaren och den dömande olika personer, och detta oaktadt det är öfverlemnadt åt jury att afgöra om den tilltalade skall anses brottslig eller ej samt om mildrande eller försvårande omständigheter skola anges förekomma. Här står fältet öppet för förbättringar. — Under sådana omständigheter kan man icke finna underligt, att kammaren eller representationen i allmänhet gör anmärkningar mot de dryga kostnaderna för densamma. Ty om fången sålunda kan dömas sin frihet förlustig 8, 6, 5 eller 2 år, så uppkomma alltid deraf större eller mindre utgifter för staten. Ur denna synpunkt kan det väl sägas vara tänkbart, att fångårnes vård och underhåll kosta mera än de med en förbättrad lagstiftning behöfde göra. Det finnes äfven ett annat kapitel, som redan förut blifvit vidrört och som förtjenar att här tagas i betraktande, frågan om lösdrifveriet. Detta är en fråga, hvarom begreppet uti vår lag är så sväfvande, att någon fast punkt icke kan upptäckas. De många transporterna af fångar bidraga ock till de stora utgifterna. Hvad lagstiftningen kan göra är att reorganisera sig på en säker grund och framför allt att fråntaga domaren den så utomordentligt stora diskretionära makten ilagskipningen, som lagen nu lägger i hans hand. Tal trodde att regeringens uppmärksamhet bör fästas å dessa faktiska förhållanden och upplysningar. ättegångsprocessen behböfver ock grundligt revi deras, isynnerhet i afseende på bevisningsteorien, och tillämpningen af denna senare måste upphjelpas genom nya lagstadganden. Hr Tornerhjelm Fetrada sig i financielt afseende mot höjning af bevillningen och bränvinsskatten och i militäriskt önskade han en liten, men väl öfvad armå och ville han för den skull äfven inbespara de 1,400,000 rdr, som, enligt hans beräkning, beväringsmanskapets öfningar nu kosta dels direkt, dels indirekt. Hr von Geijer förklarade, att han angående beväringens öfningar och åsigten om de lägre befälsgradernas alltför låga löner samt fördelen af annan indirekt beskattning i stället för förhöjd Pränvjnsbränningsa fit instämde med grefve Henning Hamilton. Tal åberopade till stöd för sina militära åsigter den bekanta broschyren om armens omorganisation, hvilken blifvit mycket läst inom armn som deraf bildat sitt omdöme. Hr Reutersvärd ansåg bevillningen, isynnerhet fastighetsbevillningen, som ej fästade afseende på om egendomen vore behäftad med skuld eller ej, hvila på en mindre rättvis grund och önskade derför indirekt beskattning, helst genom höjda tullsatser, men ej genom höjande af bränvinsbränningsafgiften. Hr Wallenberg ansåg i afseende på den omtvistade påökningen för anslaget åt hofrätterna, att ingen borde motsätta sig den, ty ingen uppoffring vore för stor för att erhålla en snabbare rättskipning. Kunde genom någon uppoffring sammanjemkning vinnas i högsta domstolens åsigter, vore sådant högeligen önskligt. Under nuvarande förhållanden ökas benägenheten att draga alla frågor under högsta domstolens pröfning. Tal. begagnade tillfället fästa regeringens uppmäårksamhet på den allmänt gängse åsigt, att fångarne vore, hvad kosten beträffade, vida bättre lottade än den fattigare befolkningen i landet. I afseende på bränvinsskattens förhöjande tillät han sig varna mot alla förslag att bevilja bränvinsbränning på kredit, hvarigenom kronan skulle komma att indragas i en mängd konkurser eller ock staten nödgas antaga ökadt antal tjenstemän för kontrollerna. När frågan om accis på tobak framkastades, yttrade hr finansministern att det var en fråga, som kan tagas under öfvervägande af bevillningsutskottet. Tal. ogillade, att regeringen undandrog kamrarna sin medverkan. Attordna beskattningssättet är icke något ipgrepp uti svenska folkets sjelfbeskattningsrätt. Bevillningsutskottet är icke en sådan beredningskomit, som med något hopp om framgång kan utarbeta förslag till accis på tobak, ifall sådant anses behöfligt. I afseende på undervisningsväsendet ville tal. blott uttrycka den åsigt, att man icke lär sig för mycket, utan att man sysselsätter sig för länge med att inhemta det lilla, som erfordras för det första inträdet uti ett verksamt lif. Man borde ihågkomma att man lär så länge man lefver och att det derföre vore fåfängt försöka blifva fuil-lärd, innan man begynner begagna på det praktiska lifvets område någon del af sitt vetande. Tal. trodde att 15 år räknadt från den tid man begynte lära läsa, tilldess man blef utexaminerad, var alldeles för lång tidrymdaf en menniskas lif. Tal. som hade förutskickat den upplysnicrgen, att han, enär han var statsutskottets ledamot, ansåg sig icke böra nu yttra sig om nåfa siffror, blott om principer, trodde sig hafva unnit en vigtig konstitutionel regeringsprincip förnärmad derigenom, att statsrådet Thulstrup föredragit den k. propositionen den 7 Januari oci sedermera, utan annan känd anledning än att han sjelf den 12 Januari blifvit pensionsmessig, afgått ån embetet dagen före riksdagota öppnande. Tal. ville härigenom hvarken uttrycka någon saknad efter den afgångne eller något misstroende mot den nye sjöministern. En hvar, som kallas till konungens rådgifvare, bör bedömas efter sina handingar ej på förhand, men tal. ansåg i allmänhet, att konungens rådgifvare och särdeles departementscheferna borde betrakta sin ställning något olika med ett kollegiiråd i allmänhet. Grefve C. G. Mörner granskade utförligt flera delar af den k. propositionen. Han ansåg ej hofrätternas tjenstemän öfveransträngda. Beträffande vissa dyrbara hesparingar, på fjerde hufvudtiteln, hemligen en del ännu dugligt befäls öfverflyttande på indragningsstat, påkallade talaren statsutskottets synnerliga uppmärksamhet. Äfven mot anslagen på femte hufvudtiteln samt mot anslagen på åttonde ill musikaliska akademiens och k. bibliotekets nybygnader framstälde talaren sina anmärkningar. Falaren ville ej höja bränvinsbeskattningen, enär densamma i stället för att öka statsinkomsterna blott skulle tjena till att framkalla lagbrott. Grefve Henniag Hamilton tog ånyo ordet för att tillbakavisa i ett längre föredrag de motskäl, som under diskussionens lopp framkastats mot hans kritik af den k. propositionen. Han trodde äfven, att de återvändande statsinkomster, hvarpå hr finansministern hoppades, ingalunda vore detsamma som ett ökadt välstånd, enär vi just förskaffa oss våra statsinkomster genom bränvinskonsumtion och mport af utländska lyxartiklar. Tal. vidhöll sina isigter om fördelen af borttagande af en del äldre utgiftsbelopp, för att fylla de uppkommande nya behofven. Att regeringen, beträffande inställande f en del af årets beväringsöfningar, gick talarens ntydningar om sparsamhet i denna riktning till mötes, visade ju, att han ej haft orätt. Man kunde u genom höjande af beväringsmåttet undgå en örhatlig lottning. Utrikes-statsministern, grefve Wachtmeister appträdde för att besvara de fordringar på besparingar och indragningar, som under diskussionen rikjats mot hans departement. I anseende till de Iryga lefnadskostnaderna i London kunde ej gerna en generalkonsul derstädes anses alltför högt afjönad med 24,000 rdr. De andra honom underlylande tjenstemännens löner vore ock ingalunda för högt tilltagna. Öfriga kostnader för generalkonsulatet i fråga vore alldeles ej öfverdrifna, enär lokalen börde vara belägen i Londons centrum, City, och enär de juridiska biträden, som ständigt erfordrades för att bevaka generalkonsulatets inressen vid de särskilda domstolarne, i likhet med resekostnader m. m. i England, äro, efter måtttocken af våra förhållanden, mycket dyra. Att unställa aflönade konsuler i Englands förnämsta vamnar mötte hinder af tvenne skäl, nemligen att illgångarne ej försloge och att de nuvarånde vicekonsulerna ej kunde afskedas utan orsak. En blifande utrikesminister är naturligtvis oförhindrad tt, om ett dylikt vicekonsulat blifver ledigt, förkostnaderna för fångvården blifva stora, eller att