Aftonbladet – 29 januari 1870, sida 3

svara ändamålet, utan det enda säkra resultatet vore lurendrejeri och lönnbränning. Den andra utvägen K. M:t föreslagit vore att öka den allmänna bevillningen; men huru vore det väl möjligt att åstadkomma något sätt, hvarpå detta kan ske, utan att träda rättvisan för nära. Bevillningen träffade alltid den fattige svårast, och detta vore ett förhållande, som faller hvar och en i ögonen. Tal. öfvergick härefter till en framställning af de besparingar, som enligt hans tanka möjligen kunde göras under de särskilda hufvudtitlarne. Den första hufvudtiteln kunde det hvarken. komma i fråga att öka eller att minska; den an dra vore ett obekant gebiet för talaren; i af ende på den tredje vågade han endast framställa den tanken, att den kostnad, 15,000 riksd:r Hamburger banko eller 60,000 rdr svenskt, man föreslagit för generalkonsulatet i London vore nåcot stor och att det hade varit lämpligare att fördela denna summa på konsulater i andra orter i England, der vi ganska väl behöfva hafva goda svenska agenter. På tal om denna hufvudtitel ville tal. vördsamt hemställa om icke det vore möjligt att i stället för att, så till sägandes, uppfostra en diplomatisk kår, de särskilda diplomatiska befattningarne skulle kunna bestridas till större delen af embetsmän, som toges från andra verk. Tal. trodde, att de diplomatiska ärendena icke skulle förlora särdeles mycket på en sådan förändring, men väl vinna. Han kände alltför väl, att vi äfven under den senaste tiden haft många utmärkta män, som uppfostrats till diplomater; men vi hade också under samma tid haft skickliga diplomater, som aldrig förut tjent i diplomatiska kåren, t. ex. en DBjörnstjerna, en Löwenhjelm, en Palmstjerna, och sådana funnos äfven i denna kammare. De kunde först här hemma arbeta ett eller annat år och sedan skickas utomlands, der förvärfva sig kännedom om utlandets förhållanden och kunna tillgodogöra sig den, när de sedan kommo tillbaka. En ekonomisk vinst skulle kanske också blifva följden häraf, så till vida att särskilda pensioner och exspektanslöner å denna hufvudtitel ej vidare skulle behöfvas. I afseende på fjerde bufvudtiteln anmärkte tal., att han iafseende på behofvet af öfningar för beväringsmanskapbt hyste en motsatt åsigt mot grefve Hamilton. Önskade vi hafva något försvar, så behöfde vi sanherligen både beväring och stamtrupp och då borde vi icke frångå den tanken, att låta exercera så många som möjligt. Freden vore ej säker, och ville vi hoppas på bjelp från utlandet, så vore första vilkoret att göra allt för att söka försvara sig sjelf. Att minska anslaget till skarpskytteföreningarne ginge ej heller an, då detta skulle anses som en demonstration, som skulle representationen icke ega intresse för dessa fosterländska män, som offra tid, omsorger och betydliga kostnader för att lära sig försvara sitt fädernesland. — Beklagade, med afseende å femte hufvudtiteln, om vår redan så inskränkta flotta skulle behöfva ytterligare inskränkas. Sverige är ett öland och bör väl ega ett sjövapen. — Under sjette hufvudtiteln förekomme några utgifter, å hvilka indragning borde kunna ske. Der vore nemligen föreslaget 60,000 rdrs ordinarie anslag för det ekonomiska karteverket. Samma. summa skulle också topografiska kåren ha. Så komme det geologiska karteverket med 55,000 rdr. Således ett anslag för alla tre karteverken af omkring 180,000 rår. Nyttan af det geologiska karteverket ur praktisk synpunkt Dbetviflade talaren och hade aldrig hört någon kunna säga hvaruti den skulle bestå, men ville ej förneka att det i vetenskapligt afseende kunde vara ganska intressant. Önskade att detta verk skulle sammanslås med det ekonomiska, hvarigenom besparing skulle uppstå. Anslaget till vattenaftappningar i de norra länen hade ej behöft höjas från 60,000 till 90,000 rdr. Afvittringarne i Norrland kostade nu 170,000 rdr. Att de bedrefvos i denna stora skala medförde den olägevheten, att många af dem som nu sysselsätta sig med dem genom en stor minskning af anslaget på en gång, helt hastigt skulle befinna sig utan bröd. Det borde derföre successivt nedsättas. På åttonde hufvudtiteln funnes åtskilliga anslag som nu ej behöfde beviljas, t. ex. anslaget till trädgårdsskolor. Undervisning i trädgårdsskötsel borde kunna åstadkommas, hvilket redan skett i de flesta länen, utaf de inkomster som landstingen eller hushållningssällskapen hade, och deras inkomster af bränvinsmedlen voro ganska betydliga. Det begärda anslaget till en seminariebyggnad i Wexiö ville tal. ej heller bevilja. Han kände visserligen icke till huru pass tvingande skäl till detta anslag förefunnes, men motiveringen förekomme honom ganska narraktig; distanser att tala om i Wexiö funnos ej. Seminarierna borde föröfrigt sammanslås med de öfriga läroverken, och det kunde hända att frågan derom inom icke så långt aflägsen tid komme å bane. Hvarifrån skulle man nu skaffa penningar, då man, såsom tal., hvarken ville öka bevillninge eller bränvinsskatten? Jo, från skatt på tobakstillverkningen. Om våra förhållanden till Norge hindra en högre tullstats, mäste vi lägga accis på tobak på samma sätt som vi redan hafva på bränvin; : tobaken ger redan i Frankrike öfver 300,000,000 : francs, och efter samma beräkning bör. den i för-: hållande till folkmängden här gifva 30,000.000 i sam1: ma mynt. Kunde ej detta gå för sig, så vore det : bättre att öka tullen på kaffe, än att höja brän-: vinsaceisen, enär denna skatt ej, öfver hufvud ! taget, på landet åtminstone, träffade den fattige. ! ; 4 Bränvinsskatten deremot gjorde detta, och detjl: vore orimligt att fordra att den fattige skall skatta mest. Tull kunde äfven läggas åhvete och hvetemjöl. Ingendera af dessa tvenne sistnämnde skatter träffade den fattige, utan den rike. Ännu j, en utväg funnes, om ej dessa, som tal. nu rekommenderat, hjelpte: att lägga Stämpelafgift å räkningar, orlofsedlar, skuldsedlar. Detta hade skett , utomlands. Slutligen. uppstälde talaren en beräk-, ning å den besparing, som antagandet af smal-lj spåriga jetnvägssystemet och norra banans dra l: gande öfver Sala skulle medföra. i Hr Nördström. Hans excellens justitiestats-! minstern hade: till besvarande upptagit de här jorda anmärkningarne rörande möjligheten attl: örminska kostnaderna för fångvården. Dettal! ämne var också det som tal. hade för afsigt att nu ttra sig öfver, men han ville dock begagnaj tillfället att yttra sin tanke, att, då det hos oss: ej förekommer någon 8. k. svarsadress på tron-! talet, hvilket i de flesta andra konstitutionella ,: länder är händelsen, det vore fullt konstitutio-1 nelt att vid öfverläggningen om den kungl. pro-l: positionen om statsverkets behof representatio-: nen yttrade sig i allmänhet öfver olika ämnen, :i då denna proposition reqvirerade anslag för: allal? möjliga intressen som röra samhällets välfärd. : Det vore fullt öfverensstämmande med vår grund-1 lag att representationen uttryckte de önskningar : som lefva i landet om det ena eller andra stora : intresset, landets behof, landets önskningar. När 1 representationen vore samlad och sammanträffade j; med regeringen, så uppstode en samverkan mellan l1 folket och regeringen. Vi hade ej någon adressrätt och grundlagen medgåfve den ej. Det kunde ji således omöjligen bestridas att det vore fullt kon-: stitutionelt och parlamentariskt att representatio! nen just vid preliminära debatten om K. M:ts proposition om statsverkets tillstånd och behof jutrade sina önskningar i alla de olika ämnen den l! ehandlar. Ur denna synpuakt betraktade tal. lt denna diskussion, ehuru han för sin del endast ij! ville yttra sig om nyssnämnde del af den k. pro-j: positionen om fångvården och kostnaderna för densamma. Denna del af budgeten hade under de ! senare åren stigit ofantligt nägot som ej vore så 4 lätt att afhjelpa, N det vore ett ondt som hade lt sin rot i sjelfva kriminallagstiftningen. Och detta 1 vore, enligt tal:ns öfvertygelse, ett förhållande ij som påkallade den allvarligaste uppmärksamhet j: från representationens sida. H. exc. frih. dell Geer hade sagt i sitt svar på grefve H:s anmärk-t ning, att flera speciallagar, byggda på samma sy-l1 stem som vår nya strafflag, hade funnits redan n före 1864. Detta vore sannt; men redan då hade !s