Aftonbladet – 28 januari 1870, sida 2

örslösa tid och möda, på ett fruktlöst leande efter en konung och förnedra sigi Euopas ögon genom de upprepade afslag, som Spaniens ärofulla krona måst lida. Om de rjort sig hälften så mycken möda med att consolidera revolutionen och stifta organiska agar, som med att söka men icke finna denna ara avis, skulle de ha kommit vida längre ramåt och icke behöft börja vid början gen liksom nu. Man behöfver blott läsa det orogram som häromdagen närmare utvecklales af den man som i den nya ministeren inager ett betydande rum, Rivero; det är precis samma program som det af November månad 1868, hvilket var ett verk af samme Rivero, alkald i Madrid och chef för nationalmilisen. Under aderton månader ha spaniorerna gått ien farlig kretsgång: den ena sidan menade att man måste börja med att upprätta ordningen för att få en konung, den andra åter att man måste ha en konung för att upprätthålla ordningen och till sluts har man hvarken ordning eller konung. Den stora svårigheten vid valet af en konung har alltid legat deri, att partierna varit nästan lika starka, hvarigenom den valde lycklige kandidaten skulle erhållit en majoritet af blott några röster. Man har svårt att taga allvarsamt ett konungaval, som skett medelst ballottering, isynnerhet i ett sådant land som Spanien, der royauteen är ett gyckelverk. Det är obestridligt, att progressisternes opinion har majoriteten för sig ilandet liksom i cortes; men progressisternas förnämsta ledare, Rivero, har måst erkänna, att partiets alla försök att kasta royauten öfver ända hade varit fruktlösa ända till den stund då det unionistiska partiet, det konservativt liberala, i sin tur konspirerade och gaf signal till revolutionen. De begge partierna hade sagt till hvarandra: Låtom oss först kasta royauten öfver bord, så få vi sedan tid att ersätta den. Men när man skulle skrida till det der ersättandet, då skildes partierna åt. Det unionistiska partiet, hvilket man kunde kalla hertigens af Montpensier parti, det-l samma som på Cadix redd gaf tecken till resningen under Topete och vann bataljen vid Alcolea under Serrano, hade, efter hvad det tycktes, försvunnit i hufvudstaden och i cortes och under hela sistlidne år stått nära nog utanför makten. Det är väl sannt att Serrano var regent och utnämnde ministrarne, men han skulle icke kunnat utnämna någon annan till krigsminister än Prim, hans palatschef. Unionisterne, som att börja med, hade varit medlemmar af ministeren, hade efter hand blifvit uteslutna och Topete till och med, han som var den förste att antända revolutionsluntan, hade begärt afsked, när han såg den unge hertigens af Genua kandidatur understödjas af Prim. Man känner hur denna kandidatur har vridit sig rundt omkring och man kan ej dölja för sig att detta schackdrag varit af mycket allvarsam b-skaffenhet för progressistpartiet. Det var då som helt naturligt uppstod tanken på att förnya den gamla koalitionen. De ministrar, som voro mest komprometterade i den italienska kandidaturaffären, drogo sig tillbaka och amiral Topete intog sin plats i kabinettet. Hertigens af Genua kandidatur har aldrig förekommit oss vara synnerligen lycklig, hvarken för Spanien eller den unge fursten sjelf. En minderårig konung och utländning derjemte är icke något lämpligt val. Det såg emellertid ut som om general Prim haft sina goda skäl att ej vänta sig det sårande afslag, som föll ned i Spanien liksom en bomb, utan att tvärtom initiativet till denna kandidatur kommit från den italienska konungafamiljen. I början hade det varit fråga om hertigen af Aosta och äfven om prinsen af Carignan, slutligen om hertigen af Genua. Samtycket af konungen liksom af den unga furstens moder var då alldeles gifvet; det var först i sista stund, genom konungens af Sachsen, fader till hertiginnan af Genua, mellankomst och till följd af mäktiga religiösa inflytanden under konungens af Italien sjukdom som förslaget gick om intet och spanska regeringen erhöll ett oväntadt afslag. Denna nya motgång borde, tycka vi, ha botat spaniorerna för manien att söka efter en konung, men i den punkten måste de vara obotliga. Vi känna icke om det är sannt, att Prim skulle ha sagt, att han kunde skaka ur sin rockärm ytterligare sju kandidater, men hvad som är säkert det är, att två de mest avancerade männen bland progressisterne, Rivero, den nye inrikesministern, och Ruiz Zorilla, som efterträdt honom såsom president i Cortes, ha begge förklarat, att i Spanien vore ingen annan regering möjlig än den monarkiska. Likväl bör man icke, enligt vår tanke, af återställandet af den fordna koalitionen sluta till det unionistiska partiets triumf, icke ens till dess öfvervigt. Förnämste mannen i det nya kabinettet, Rivero, som under aderton månader utöfvat en nästan absolut makt i Madrid och som från första början varit president i konstituerande församlingen, var det om presidentskapet i Cortes; unionisterne ha uppställt som sin kandidat Rios Rosas och progressisterne Zorilla, f. d. justitieminister, den mest radikale reformator, som den nya regimen haft. Det var den sistnämnde som vann seger och det med en betydlig röstöfvervigt. Frågan om monarkien nar således icke radikala partiets erkände chef och som sådan gjorde han sitt inträde iregeringen. Partierna ha redan mätt sina krafter i frågan framskridit så långt som man skulle tro. EnKot gemensam äfverenskommelse är den fort