Aftonbladet – 28 januari 1870, sida 2

förgäfves att bli uppmärksammad af den unga flickan, som stod längst borta på däcket och tycktes icke ha ögon för några andra än sina Vänner på stranden. Och när nu ångbåten satte sig i gång var det ett hviftande med näsdukar och ett ropande och ettsvängande med hattarne, som om det skulle burit af till Amerika minst, och icke till det närbelägna Stockholm. När Ran väl kommit ut på fjärden, svepte den unga flickan schalen tätare om sig och satte sig längst akterut, för att beqvämt funna se åt begge sidor af segelleden. Nicke och Figge stodo ännu qvar midskepps, och Nicke sneglade onpphörligt bort åt aktern, medan Figge, till utseendet fullkomligt lugn, tände på en cigarr och såg bortåt Waxholm till. Nå, Figge, sade ändtligen Nicke, sedan han fiera ganger försökt att säga något, men icke kunnat komma i gång, ska vi inte gå och hålla mamesell Bergfelt sällskap, tycker du? — Hon sitter så ensam derborta. Ja, du kan ju gå, du, om du bar lust, svarade Figge likgiltigt, jag håller mig här och röker min cigarr, jag. Nicke begärde icke bättre. Han gjorde visserligen för syns skull ännu några försök att få Figge med sig, men slutligen begaf han sig af, inom sig mäkta glad öfver att försöken icke lyckades. Figge såg efter honom med ett slugt leende, hvilket han dock dolde genom att genast sätta cigarren i mun och röka med den största andakt i verlden. Och sedan gick han fram och tillbaka på den smala gångbanan mellan relingen och sittplatsen, till utseendet helt och hållet ointresserad, men ieke desto mindre emellanåt kastande en hastig och, som det HTONtes alldeles afsigtslög blick bort åt akErp,