Aftonbladet – 27 januari 1870, sida 2

hade ingerting särdeles emot förslaget, hvadan han också förklarade det enhälligt antaget. På terrassen var redan fullt med folk. Der såg man de vanliga gästerna, den vackra frå X. och den charmanta mamsell Y., den kåserande herr Z. och den juridiske herr Å; den lorgnerande gamle herr Ä., och den fårierande herr Ö., alla njutande sommaraftonens ljufva far niente på den vackra platsen, och pratande om sista societetsspektaklet, och sista balen, och amerikanska flottan, och färden till Rydboholm. Der såg man också den bekante tenoren, herr P. och hörde den lofvande sopranen, mamsell W., med ett ord, det var grand societet på Falkens terrass. Just när våra båda vänner slogo sig ner vid ett af de få lediga borden, hörde de herr Z. med mycken trovärdighet försäkra gamle herr Å., att någonting oerhördt hade passerat på förmiddagen, något, som nästan skulle kunna fästa Europas blickar på det lilla Waxholm, såvida det icke redan hade händt i och med detsamma talaren flyttat dit; — detta sade. han naturligtvis icke i tydliga ord, men man läste det mellan raderna. Det blef naturligtvis stor uppståndelse bland damerna, och litet hvar ville ha reda på den stora händelsen, då i detsamma herr Ö. fick sigte på en segelkutter som kryssade sig upp på norra fjärden, tydligen i akt och mening att komma fram till staden innan ångbåten skulle gå. Den hade alla seglen uppe, och de lyste så gladt i den nedgående solens strålar, att allas blickar vändes dit, och herr Z. måste uppskjuta sin historia till ett läg ligare tillfälle. Ser du, Nicke! sade Figge och visade på den i den labra vinden dock temligen friskt Pra kuttern; der komma de, sa er Olsson om vargarne.s