Aftonbladet – 27 januari 1870, sida 2

ghet att, när täflån mellan svenska fol-: ets bank och oss kommer i fråga, icke : is tänka på hvad som kunde vara till förel för edia hufvudmäns, folkets bank. —I i måste säga att det är långt gånget, då an icke skyr att till representanterna tala st sådant språk och då man tror sig kunna öra det med framgång. Hvad skulle man sagt om, när striden föres om de fördelar andra fabrikanter njöto f höga tullar, det fallit dessa in att föra tt dylikt språk, som nu sedelfabrikanterna. åtom oss tänka oss att någon fabriant af annat än sedlar uppträdt och sagt: Riksdagsmän! I ären intet annat än omud för det stora förbrukningsbolaget, svenka folket; I bären lagstiftarekallets hela anvar; I egen derföre icke att uppträda öfverdigande i striden emellan edra bufvudnäns fördelar och våra; I måsten besinna, tt vi obestridligen varit gagnande för fariksrörelsens uppkomst och uvetckling här landet. Tvål skulle det fria utbytets nålsmän sagt om ett dylikt språk? Men för edelfabrikanterna skall det ga an. På deas läppar skall dylikt vara skäl och bevis. Möjligt, men säkert, att i så fall det finnes ågot ruttet i vårt kära fädernesland. Vi hafva, säger vår motståndare, utsträckt vår skyddande hand öfver pappersettorna, uldeles som vore vi en grånad sedel-krifvare riksbanken,, Det är, efter vår motståndares tankegång, således gifvet att sedelskrifvaren skall vara vän af de sedlar, som ge onom inkomst. Tillämpadt på t. ex. provisionstagare i enskilda banker skulle, efter letta sätt att resonnera, man kunna yttra: Ni försöker rifva bort allt, som utgör skilnaden emellan riksbankens och de enskilda bankernes sedelutgifning, liksom vore ni en vammal provisionstagare i enskild bank, som oroligt sträfvar att öka er provision. Viöfverlemna åt våra läsare att bedöma hvilketdera resonnementet bäst träffar kända sakförhållanden. Vi beskyllas att hafva sökt befria 0ss från all undersökning -om sakförhållanden. Såvida den solidariska ansvarigheten är ett sakförhållande, så hafva vi tvärtom just företagit oss en undersökning om sakförhållanden, fastän vi trott det vara vår rätt att välja vårt ämne och derföre valt ett hvars närmare detaljer vi funnit en viss ekonomisk författare städse förbigå. Men vi bedja vår ärade motståndare tro oss att viej sky samspråk hvarken om sjutiotvåan eller pappersettorna om vi än anse oss böra låta hvar dag hafva sin omsorg. Vi anförde såsom ett bevis på att den solidariska ansvarigheten ej innefattar någon synnerlig garanti för de enskilda bankernas förbindelser, att dessa banker, då de utlemna pengar, icke nöja sig med dylik ansvarighet, utan fordrade proprieborgen. Detta refereras såsom hade vi yrkat att bankdelegarne skulle teckna proprieborgen borgen för hvarje banksedel. Då vi i denna del alls ingenting yrkat., måtte hvad vi yttrat varit så upprörande, att vår samtida ej kunnat med lugo och fattning läsa det. år motståndare som förut stridt för borgensförbindelsers begränsning,, har genom vårt uppträdande fått det oväntade omaket att behöfva strida mot införande af proprieborgen på banksedlar. Vi fästa våra läsares särskilda uppmärksamhet derpå, att vår motståndare icke har något att invända mot vår uppfattning af den solidariska ansvarighetens beskaffenhet. Fasthellre, då han ej läst bättre, än att han fattat våra ord, som ett yrkande af proprieborgen på banksedlar, förklarar han sig beredd att strida deremot. Och skälet är att han förut stridt mot borgensförbindelsers begränsning,. Det är således samma sak att uppfordra personer att ikläda sig ansvarighet för penningar, som andra upplåna och använda, och att ifrågasätta det bankdelegare borde sjelfve ansvara för penningar, hvilka de såsom bolagsmän sjelfve emottagit och i sitt näringsfång använda. Vi vilja ej afgöra om ett dylikt sätt attresonnera är begreppsförvirring eller beräkning på begreppsförvirriog hos andra, men ettdera måste det vara, Det är detsamma som om någon sade: jag har ju alltid yrkat på att B. C. D icke skola iklädda sig ansvarighet för de penningar A. upplånar och förstör; jag måtte väl då vara berättigad yrka att E. F. G. icke skola vara skyldige betala hvad de sjelfva tillsammans lånat och i sitt näringsfong användt. Vi våga verkligen påstå att med grundlagsförändringen gerna kan anstå tilldess andra brister: i vår banklagstiftning blifvit athjelpta. Såvidt förhållanderne nu låta sig förutse, är det nemligen icke från riksbankens sedlar faror för eganderätten närmast hota. Det är på andra håll lagstiftningsåtgärder sparare behöfvas. Och det lider icke tvifvel att om enskilda bankernas sedelutgifningsrätt först på ett för allmänna välfärden betryggande sätt ordnas, grundlagsförändringens genomförande lättas. Men att nu låta locka, sig med skrik om faror, hvarmed riksbanken skulle hota eganderätten, att rikta all uppmärksamhet på grundlagsförärdringen och förbise de verkliga farorna — i den fällan vilja vi ej gå. Annu mycket mera vore att tillägga, men tid och utrymme felas oss att nu vara vidlyftigare. lndast en sak vilja vi ännu erinra. Vi få kanske en dag läsa i vår samtidas spalter: Aftonbladet har blifvit protektionistiskt; det säger protektionisterna huru de skola föra sin talan; det har kastat öfverbord handelsfrihetens grundsatser, för hvilka det förr kämpat. Men så är det ej. Aftonbladet har ei kastat om. Wi