Aftonbladet – 27 januari 1870, sida 2

digande i täflan mellan riksbanken och enskilda bankerna, hvilka obestridligen gagnat penningrörelsens utveckling och underlättande här i landet; att vi utsträckt vår skyddande hand öfver pappersettorna, alldeles som vore vi enr grånad sedelskrifvare i riksbanken; e att vi sökt befria oss från all undersök( ning om sakförhållandena genom en rätt fyndig advokattaktik, nemligen att kasta oss in på andra ämnen och yrka att då bankerna icke utlemna pengar utan mot proprie borgen, burde bankdelegarne för hvarje banksedel teckna proprieborgen; att vi åbragt vår samtida, som förut stridt för borgensförbindelsers begränsning, det oväntade omaket att nu behöfva strida mot införande af proprie borgen på bankl. sedlar; och ; att vitalt om att med grundlagsförändringsfrågan kan anstå tills andra brister i! bankväsendet blifvit afhulpna. Vi öfvergå nu till genmälande af dessaj anklagelser i samma ordning som vi uppräknat dem. Det lärer, åtminstone sedan Fredrik Carlsson bekantgjorde sin namnkunniga biografi öfver en samtida celebritet, vara en officiel hemlighet, hvem, som för ett antal år tillbaka fick uppdraget att i våra spalter skrifva nekonomiskt. Det är med en egen :slags tillfredsställelse vi finna Stockholmsposten anspråkslöst vitsorda att detta skriftställeriidkats ej utan framgång för vissa financiella åsigter.. Om framgången vilja vi ej tvista, men visst är, att mången tyckte att de ifrågavarande artiklarne mer och mer artade sig till en allt entonigare lofsång öfver de enskilda bankerna; och våra spalter befriades från desamma. Att man hoppats att återljudet af de nämnda bankåsigterna skulle mer än år och dag efter nyss antydda förändringar forttara i våra spalter, visar huru sent hoppet lemnar menniskan och förundrar oss mindre än att man så högt talar om kastade öfverbord. nder den jemförelsevis kortare tid Stockholmsposten och vi samtidigt existerat, har det mer än en gång inträffat, att vår ärade samtida instämt i hvad vi yttrat. Vi hafva öfverlefvat detta. Månne då Nya Dagligt Allehandas bifall skall vara så fruktansvärdt. Vi betvifla det. Vår sträfvan hafva vi ställt derpå att, efter förmåga, gifva skäl för hvad vi anse rätt, icke att ilikt och olikt vara af arnan tanke än den ena eller andra. Finner Stockholmsposten sistnämnda slags sjelfständighet för sig lämplig, må den handla derefter. Vi uppträda, säger oss vår samtida, för vårt näringsfang, och det är med hån vi benämnas en värdig delegare i riksbanken. Är det kanske blott de ovärdiga delegarne i denna, som ega rätt att taga till ordet om dess angelägenheter? Och är det vi, som drifvande vårt näringsfång i vår bank uppbära frundfonds ränta och utdelning, ja kanske till och med provision på vinsten? Den som följer vår samtidlas fingervisning måste tro att detta är förhållandet. Riksbanken är svenska folkets egendom, dess vinst är svenska folkets fördel, hvad den kan lemna af sin behållning till bestridande af statsutgifterna, det bidrager att lätta bördorna för hela folket, och derföre, ja just derföre får icke någon svensk man, vid tanken på bankväsendet, taga hänsyn till riksbankens bästa, utan, om han det gör, skall han brännmärkas såsom en egennyttig förespråkare af sitt näringsfång,. Enskilda. bankernas delegare åter, deras näringsfång) hindrar dem ej, nej det berättigar dem att taga hand om lagstiftningen, icke blott för deras egna banker, utan äfven för svenska folkets bank. Endast hos dem finnas oegennytta, sakkunskap, känsla för folkets väl och förutseende nit för eganderättens skyddande. Ja det är till och med de och endast de, som nu äro bekymrade öfver att silfret kan gå ur landet och som salvelsefullt tala om sitt nit härför på samma gång de orda om andras förändrade åsigter. Sådana äro anspråken, sådana åsigterna och — förhoppningarne. Sådana resonnemanger äro skäl och bevis för sedelfabrikanterna. Vi tro icke att vi behöfva vidare utveckla vårt svar i denna punkt. Tillämpningen gör sig sjelt. Icke nöjd med att hafva förevitat oss delegareskapet i riksbanken såsom ett näringsfång, som skulle göra oss oberättigade att tänka på hvad som kan gagna svenska folkets egendom, riksbanken, behagar vår samtida dekretera, att äfven riksdagen, emedan (!) den bär lagstiftarekallets hela ansvar,, icke får tänka på riksbankens fördel. Den får, heter det, icke uppträda öfverväldigande i täflan emellan riksbanken och de enskilda bankerna. På vanligt språk uttaladt blir detta: emedan riksbankens vinst är hela svenska folkets vinst, få svenska folkets representanter icke se på riksbankens bästa, der denna kunde komma i kollision med enskilda bankernas fördel. Vi hemställa om enskilda anspråk kunna uppträda mera hänsynslöst. Och hvilken grund åberopas för dessa anspråk? Jo, att enskilda bankerna obestridligen gagnat penningrörelsens utveckling och underlättande här i landet. Om de icke gjort detta, huru skulle de då burit sig åt? an man tänka sig en bank, som utöfvar någon slags bankmessig verksamhet, som icke skulle gagna penningrörelsens utveckling och underlättande. Hela den vackra frasen betyder således icke något annat än: derföre att vi, enskilda banker, haft den godheten att, så godt vi förstått, vara banker, PT AR FE ng Ta RA RE AA AMDM br Oe — — — Ån