Aftonbladet – 27 januari 1870, sida 2

sällskap, så gick hon tvärt ifrån mig, det var hela affären! Ah! gjorde hon det? utbrast Figge lika muntert som förut, det var inte artigt gjordt! Men kom ner nu, så ska du få dig ett glas portvin, och så ge vi oss af neråt Ramsjö och Tynninge, och du ska få se att det nappar nog bättre der neråt än här på Fredriksborgssidan. Figge såg mycket knipslug ut när han sade det sista, och Nicke tog sitt parti att inte låtsa om anspelningen, utan hoppade ned i båten, och så bar det af på nytt nedåt Solö fjärd, och när båten vek af om udden på Rindö-sidan, der man sista gången ser Fredriksborgstornet och stranden, så tittade Nicke allt hvad han förmådde för att kunna upptäcka någon uppe vid tornet, och i detsamma såg han hur Figge tog upp sin näsduk och slängde med den alldeles förtvifladt i luften. Hvad är det? frågade Nicke förvånad. Åh, det var en såtans geting, som tänkte sätta sig på näsan på mig! svarade Figge, i det han slog ännu mera, vill du gå din väg, din kanaljet Seså, nu är han borta! sade han sedan helt lugnt och stoppade näsduken i fickan, medan. den yngre roddarmadamen blinkade åt den äldre, som om hon velat säga: Nog vet man hvar den getingen stack, alltid! Och sedan gick dagen på öfligt sätt. Man fiskade, rodde, åt och drack, och klockan ätta var man tillbaka i Waxholm, der ångbåten redan hade börjat att elda på. Sedan gummorna fått sin betalning, föreslog Nicke att man skulle gå och sätta sig på Falkens terrass, för att vid ett glas sodavatten och litet punsch fördrifva den timma, sum återstod til ångbåtelid afgång. Figge