Aftonbladet – 27 januari 1870, sida 2

I måndags åtta dagar sedan uttalade vi oss om några förhållanden rörande bankväsendet. Vi påpekade det egna förhållande, att de båda förändringar, :som från ett visst håll sättas främst på dagordningen, ändring af 72 regeringstormen och indragning af riksbankens sedlar å en riksdaler, under det de förmenas afse, den förstnämnda att skydda den från riksbanken hotade eganderätten, och indragningen af riksbankens lägsta sedelvalör att hindra silfret att gå ur landet, på ett märkvärdigt sätt samverka till åstadkommande af en yttre likställighet emellan riksbankens och enskilda bankernas sedelutgifniog. Vi erinrade att, om man kan uppgöra för sig fall, då 72 regeringsformen kan blifva hotande för eganderätten, en sådan fara äfven kan hota från den af enskilda bankerna utsläppta sedelmassa. Vi föranleddes häraf till en undersökning om beskaffenheten af den garanti, som mestadeis åberopas. af de enskilda bankernas gynnare, den solidariska ansvarigheten, och trodde oss gifva skäl för den åsigten, att en dylik garanti destomindre kan med skäl påstås vara för sedelionehafvarne betryggande, som bankerna sjelfva icke godkänna dylik säkerhet för de pengar de utlemna. Vi hemställde slutligen till dem, som ifra för eganderättens skyddande medelst införande af bättre principer i vårt bankväsende, att icke inskränka sin verksamhet till iksbanken, utan att äfven söka åvägabringa förbättringar hos de enskilda bankerna, ett tillvägagående, hvarigenom vi trodde dem komma att verka betryggande för framgången eaf de förändringar de egentligen syntes eftersträfva. Att dessa uttalanden på vissa håll icke skulle möta ett blidt upptagande, var naturligt. Enskilda intressen äro sällan fördragsamma, isynnerhet om de äro mäktiga. Och i vårt land finnes för närvarande knappt något mäktigare enskildt intresse än de enskilda bankernas. I lördags afton inföll också omsider den stund, då Stockholmsposten värdigades taga till ordet för att meddela oss hvad vi brutit. Detta skedde naturligtvis — tror väl läsaren — genom att ådagalägga att det endast är riksbankens sedlar, icke de enskilda bankernas, som hota eganderätten med behjertansvärda faror; att det blir en synnerlig förbättring i vårt bankväsende, när riksbankens och de enskilda bankernas lägsta sedelvalör blir alldeles lika; att vi icke förstått bvad med solidarisk ansvarighet menas; att denna ansvarighet är en städse fullt betrygfanda garanti; och att det är alldeles öfverödigt att tänka på förändrade grunder för enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, hvilken är så väl och tryggt ordnad (för sedelinnehafvarne!) att detta ej kan göras bättre. Nej, af allt detta torde läsaren få svårt att finna det minsta i vår samtidas på ett annat ställe i bladet fullständigt meddelade uppsats. Deremot innehåller den emot oss följande anklagelser, hvilka vi föreffektens skull först tillsammans uppräkna för att derefter besvara. De dräpande skäl, hvarmed vi skulle veferläggas, bestå i följande tillvitelser, nemigen: att vi kastat öfverbord. de financiella åsigter, för hvilkas genomförande Aftonbladet ej utan framgång i många år kämpat; att vi yttrat oss så att Nya Dagligt Allehanda känt tillfredsställelse deröfver; att vi uppträdt såsom en värdig delegare i riksbanken, som icke det ringaste bekymrar sig om annat än företrädesrättigheterna i sitt näringsfång; att vi yttrat tankar, som det stora bankbolaget riksdagen icke får tänka, emedan det bär lagstiftarekallets helaansvar och derför icke får uppträda öfverväl