Aftonbladet – 22 januari 1870, sida 2

Ja vet du, jag blef så flat och så öfverraskad, så det har jag verkligen inte riktigt reda på. Men så mycket kan jag säga, att nog tyckte jag det kändes behagligt alltid. Hon var så lätt och så mjuk som en liten elfva. Och jag var alldeles tvungen att-ta henne om lifvet, för annars hade jag farit baklänges. Jojo, det kunde ha blifvit ett fanders spektakel — men hör du, hvad ska vi nu göra egentligen ? Kors, vi ska ju helsa på Pettersons, vet jag. Det är ju derför som vi ha farit ut. Ja, men vet du, det är inte roligt! Jag skulle hellre rösta för att vi lefde naturlif, efter som vi ändå kommit ut. Annars kommer gubben Pettersson med sitt välsignade brädspel och sin grogg hela förmiddagen. Nej, om du vill som jag, så gå vi bort till fruarne och säga till om båten, och så göra vi en tur utåt Trälhafvet och småholmarne här utanför. Äbja, hvarför inte; men jag tänkte annars, att om vi vore qvar i stan så kunde vi — Träffa på den unga flickan igen? — Nej hör du, Nicke, låt bli det, du — det råder jag dig till! Ah, du är tokig — jag menade att om vi vore qvar i stan, så kunde vi få oss en god middag åtminstone! Det kan vi få derute med. Jag är händelsevis stadd vid kassa i dag, och om jag säger åt lilla Kristina, så lagar hon i ordning en bra matsäck åt oss, och en butelj vin och litet punsch till eftermiddagen! Hvad säger du om det, Nicke du? Jo vet du; det kunde bli trefligt nog — om man bara hade sig ett par metspön eller ett gäddrag. Det vet jag också råd för; svarade Figge, sstanna du Här och se till att matsäcken