Aftonbladet – 18 januari 1870, sida 2

han sade att ni på de sista dagarne inte varit er lik? utropade Nicke. Och jag som trodde... jag som tänkte... Hvad tänkte ni, herr kgl. sekter? frågade Clara. förvånad. Jag tänkte att... att ni möjligen... hade något allvar med de ord ni yttrade under bröllopet på lilla sällskapet!, sade Nicke med vigt på orden. På bröllopet? Hvad sade jag väl der? Det kan jag inte påminna mig? Ja men jag mins det så mycket bättre, jag! utbrast Nicke med en djup suck, ty det var just de orden som gjorde att jag... jag inbillade mig att ni... att ni hyste något intresse för min ringa person! Jag var en narr, jag inser det nog nu, en stor narr ändå, som kunde tro att en så vacker och firad flicka som mamsell Stark skulle kunna... nånå! jag har fått plikta också för mitt tokeri... men det var i alla fall inte rätt af er att säga de der orden på bröllopet... de kunde gerna ha förvridit en klokare hjerna an min. Men hvad i Guds namn har jag då sagt? fr gade Clara ännu en gång med den mest oforställda förvåning. Det måtte bestämdt vara, något misstag! Åhnej, det var visst inte något misstag; jag hörde det med mina egna öron, och det inte en gång utan två! Det kan visserligen vara narraktigt att taga åt sig sådant der; men då man sjelf är litet förtjust förut, och då ni så tydligt såg på mig och ingen annan, så kunde jag sannerligen inte annat. Såg jag på er, och sade jag något som kunde komma er att tro?... frågade Clara alt mer och mer förvånad. Jaba, minsann gjorde ni så!s utbrast Nicke som nu kände sig förtretad öfver hepnes förställningsförmåga och derför glömde all för