Aftonbladet – 18 januari 1870, sida 2

j j ig I den löftesrika förening Bom knutits mellan år konungadotter och Danmarks tronföljare, en örbindelse, som, helsad öfverallt inom den skanlinaviska norden med oförstäld glädje och beledagad af lika uppriktiga välönskningar, icke skall ela att ännu närmare befästa vänskapsbanden mellan trenne folk af samma broderstam. De sista riksdagsmannavalen hafva medfört icke betydliga förändringar i riksdagens sammansätting, och då sådan jemväl inträffat inom denna crets, finna vi häri eh avledning att, på samma sång vi egna de afgångna ledamöterna vår sakad, i deras efterträdare helsa välkomna deltaarne i våra förhandlingar. Jemte uttalandet af vår gemensamma önskan: utt våra förestående arbeten måtte utveckla sig ill den största nytta för fäderneslandet, får jag, ned stöd af riksdagsordningens föreskrift, fördara första kammarens sammanträden vid innerarande riksdag öppnade. Hr Hiertas helsningstal var af följande lyli; lelse: Mine herrar! Till följd af riksdagsordningens föreskrift, att len ledamot inom hvardera kammaren, som bivistat de flesta riksdagar, eger föra ordet vid kammarens första sammanträde, har mig tillfallit det hedrande uppdraget att helsa eder välkomna till 1870 års riksmöte. En blick öfver denna församling bekräftar, hvad anderrättelser ifrån särskilda delar af riket förut meddelat, att talrika förändringar sedan den förra riksdagsperioden inträffat i valen af de ombud till denna kammare, som under de nu följande trenne åren skola med sina rådplägningar och beslut taga vård om fäderneslandets bästa. Det höfves icke att här våga en gissning i hvad mån anledningarne till dessa förändringar kunnat vara tillfälliga eller stått i sammanhang med det allmänna tänkesättets omdöme om frukterna af de trenne sedan det nuvarande representationssättets införande hängångna riksdagarnes verksamhet. Men å alla deras vägnar, som genom valmäns fortfarande förtroende befinna sig åter på detta rum, tror jag mig kunna uttala, såsom en gemensam tanke, att den personliga sammanvaron under den förflutna treårsperioden hos de deri deltagande efterlemnat de angenämaste minnen af den aktning för och fördragsamhet med olika meningar, samt den vänliga umgängeston, som med sällsynta undantag utgjorde den genomgående karakteren af ett tidskifte, under hvilket de flesta af denna kammares ledamöter hade tillfälle att närmare lära känna hvarandra. Det är under den vissa förhoppningen, att ett lika angenämt förhållande äfven under den nu ingående riksdagen må fortfara, som de återkomne ledamöterne utbedja sig att med de nykomne få utbyta ett uppriktigt handslag. Gifvet i ett så högtidligt ögonblick må detta handslag tillika utgöra ett löfte, att ingen bland oss skall glömma en främsta af de pligter, som vårt uppdrag innebär: att det icke är för bevakande företrädesvis af vissa orters eller klassers eller yrkens eller mer eller mindre enskilda intressen utan af hela svenska folkets som vi enligt grundlagens föreskrift befinna oss här församlade, samt att staten, som skall bekosta de allmänna utgifterna, icke betyder annat än detta samma folk, såsom ansvarigt för betalandet af allt hvad dess ombud bevilja. Om den allvarliga uppfattning af detta vårt åliggande, som i närvarande ögonblick säkert lifvar oss alla äfven under riksdagens lopp fortfar, det Gud gifve, så böra vi kunna hoppas, att vårt arbete icke skall blifva fruktlöst, utan lefva i ett tacksamt minne. Aldersordförandena i hvardera kammaren nämnde derefter medlemmar i de depatationer, som skulle begifva sig till slottet för att hos konungen begära talmän. Första kammarens deputation anfördes af frih. Funck, andra kammarens af frih. Ahlströmer. Efter återkomsten från slottet tillkännagafs för hvardera kammaren att konungen utnämnt, i första kammaren landshöfdingen grefve G, Lagerbjelke, och till vice talman f. d. statsrådet O. J. Fåhreus; i andra kammaren till talman biskopen 4. N. Sundberg och till vice talman kapten C. A. Mannerskantz, således i båda kamrarne samma personer som vid de senaste riksdagarne bestridt dessa funktioner. Dä grefve Lagerbjelke intog talmansstolen helsade han kammaren med följande ord: Mina herrar! Kallad genom H. M:ts nådiga förtroende att äfven under denna riksdag vara talman i första kammaren, utbeder jag mig att få inleda öfvertagandet af detta ansvarsfulla värf med en från hjertat gående vördsam anhållan att i kammarens vänskap, välvilja och förtroende få vara innesluten. Att söka deraf göra mig förtjent skall blifva målet för mina oaflåtliga bemödanden. Den andel i lagstiftningen, som enligt grundlagen tillkommer första kammaren, är för samhällets lugna utveckling af hög betydelse. Med skarpsynt blick skall den urskilja, hvad af det bestående är moget till förfall, från det som uti sig innebär vilkoren för föryngrad lifskraft. Den skall vara lika angelägen att bortrensa det förra, som latt bevara det senare, den skall töra det beståJendes talan, men icke ett beståendes, som föråldras och förfaller, utan ett bestående, som föryngras och förstärkes. Att denna höga bestäm melse blifvit enligt grundlagens ande uppfylld, derom vittnar det erkännande, som kammarens beIslut tillvunnit sig; att så skall fortfara, derom bor, ar den anda, som lifvar kammarens ledamöter. rast öfvertygad att så är och att så skall förblifva, tillåten mig, mine herrar, att frambära en vördnadsfull önskan om lycka och framgång uti edra nu förestående arbeten till ett älskadt foends väl, Gud bevare konung och fädernesBiskop Sundberg, som välkomnats af hr Hierta med nägra ord, uttryckande den glädje, med hvilken kammarens äldre ledamöter återförnyade en gammal kär bekantskap, och de nyvalde gjorde en med längtan motsedd, yttrade, i det han af hr Hierta mottog klubban: Mine herrar! För fjerde gången är nu talmansbefattningen i riksdagens andra kammare till mig öfverlemnad. Jag vågar tro att en sådan förnyelse af det ansvarsfulla uppdraget icke skett, om ej H:s Maj:t konungens nådiga förtroende blifvit af kammarens eget förtroende bekräftadt. Den myckna vänskap jag under tre riksdagar här åtojutit, gifver mig åtminstone rättmätig anledning. att hysa denna tro, utan hvilken jag skulle skygga tillbaka för den ifrågavarande befattningens svåra och grannlaga pligter. Af dem bland eder, mine herrar, för huillra sam är narcsanligaen aAlkänd Ian jag oamellaer