Aftonbladet – 18 januari 1870, sida 2

m benkget öfverseende med mina brister och om älvilligt bistånd, när resultaterna af edra. blifande öfverläggningar skola, i form af grindlagå nliga propositioner, framställas. I afseende på vårt förestående gemensamma arete önska vi säkert allesamman, att det må ortgå i frid och krönas med framgång. Salus eipublicae summa 1ex esto (fäderneslandets välfärd are lagen för våra handlingar): se der då främta vilköret för önskaingarnes uppfyllelse. Väl är et sant, att ingen lag, ingen grundsats, huru hög ch lefvande den än må vara, eger tillräcklig makt tt förekomma allvarsamma meningsstrider eller ns dessa politikens oskyldigare tornörspel, af vilka den enskilda talangen ofta skördar större ra än samhället vinst; men inom en rådplägande örsamling, der alla i grunden vilja befrämja ett ch samma mål, der kunna dock aldrig skadliga artisöndringar få något fotfäste. Tänkte alla ika om de tjenligaste medlen, genom hvilka mået bör uppnås, så vore det mer än sannolikt, att ngen tänkte med fullt besked och vederbörlig jelfständighet. Nej, mine herrar, åsyftar blott vår sträfvan först och sist ett älskadt fosterlands ästa, så kunna vi fritt och, om så någon gång oehöfves, äfven skarpt meddela hvarandra våra lika öfvertygelser och erfarenheter utan fara för tt den väsentliga endrägten deraf skall störas ller ofärd inträffa. Tider ha visserligen funnits, 1å meningsstriderna inom representationen urartat ill en strid om väldet; men så ha ock andra tiler funnits, då den fredliga stillheten varit föga annat än en yttring af svaghet eller beroende. Genom intetdera har samhällets sunda utveckling blifvit befordrad. Då det nu åligger oss såsom folkets ombud att i vår mån bidraga till en dylik utveckling, kan det likväl icke undgå någons upp märksamhet, hvilka svårigheter dervid möta. Våra dagars opinioner tränga lika starkt på, som de hastigt omvexla; man fordrar gerna af hvarje riksdag med allt för stor otålighet mer än den förmår uträtta, och dessutom förefinnes, när bekymmer trycka, en naturlig benägenhet i sinnena att i sjelfva samhällsorganismens beskaffenhet söka orsakerna till de besvärliga verkningar, som i någonting helt annat ha sin upprinnelse. Redan dessa omständigheter äro nog mäktiga att vilseleda omdömet i fråga om landets verkliga behof och hvad som för den eller den gången bör göc ras. Ty derom äro vi utan tvifvel alla ense, att hvarje förändring i våra förhållanden icke nödvändigt innebär en förbättring och att botemedlen kunna vara värre än det onda man genom dem vill afbjelpa. Men här liksom på de öfriga lefnadsområdena har lyckligtvis den goda viljan, det redliga uppsåtet en förunderlig makt att klara blicken och uppsöka de rätta utvägarne. Gifve Gud derföre, att hon alltid måtte få behålla sitt herravälde oförkränkt! Med en bättre önskan kan jag ej afsluta min första helsning till eder mine herrar, på samma gång jag ödmjukt åter upprepar min bön om eder trofasta hjelp i mitt eget arbete. Första kammaren utsåg till sekreterare riddarhussekreteraren Brakel. Andra kammaren beslöt välja sin sekreterare om torsdag, då båda kamrarne utse deputerade föl tillsättning at kanslioch vaktbetjening Valen af ledamöter i de ständiga utskotter utsattes af första kammaren till fredagen af andra kammaren till lördagen. I sist nämnde kammare uppstod vid frågan on suppleanternas antal en debatt med åtföljande votering, som slöts dermed, att kammaren med 131 röster mot 44 beslöt att i likhet med de två senaste riksdagarne för utskotten utse lika stort antal suppleanter son ordinarie ledamöter. Hr Lindström, som an: såg antalet lämpligen kunna bestämmas til hälften mot de ordinarie ledamöternas anta trodde att kammaren borde undvika miss tankan, att ett större antal suppleanter ut sågos för att få tillfälle tilllfredsställa e viss riksdagsfåfänga, men kammarens ma joritet visade sig icke dela den antydda far hågan. : Slutligen inbjödos kamrarne på öflig sätt af två öfverste kammarjunkare att bi vista plenum plenorum på rikssalen i mor gon efter slutad gudstjenst i Storkyrkan.