Aftonbladet – 18 januari 1870, sida 2

det varit temligen kinkigt att afgöra, hvem som, när fru Stark gick ut, var den mest förlägne utaf de två qvarblifvande. Det vissa är dock att denna gå.g som alltid var det den unga qvinnan som först hemtade sig, och just som Nicke som allra ifrigast satt och funderade på hur han skulle börja samtalet, började Clara, först långsamt och temligen förläget, men sedan allt säkrare. Hvad jag nu kommer att säga skall kanske synas kgl. sektern litet underligt, men jag måste, medan mamma är ute, passa på att ge er förklaring öfver en sak som ... som kanske förefallit er litet besynnerlig... nemligen mitt förhållande till min kusin, hvars bekantskap ni gjorde här förra lördagen. Aha! tänkte Nicke, hon anar att jag misstänkt något, och nu vill hon rentvå sig! men högt svarade han: Mamsell Stark kan vara fullt öfvertygad om att jag inte kan finna något, som mamsell gör, underligt. Dertill är min högaktning alldeles för stor, och om jag vågade, så skulle jag säga, att dertill är min... men... men jag ber om ursäkt att jag föll i talet. Skadar visst inte! svarade Clara hastigt, liksom hon velat hindra Nicke från att uttala något som skolat göra förlägevheten ändå större; men om också mitt beteende här vid he är litet ovanligt, så bevisar det å andra sidan endast så mycket mera hvilket förtroende jag sätter till er. Nåväl, jag vill gå rakt på saken. Ni gjörde sällskap med min kusin härifrån i lördags, var det inte så? Jo mycket riktigt! svarade Nicke, inom sig undrande allt högre hvad det skulle bli af. Och hvad han då sade er,, fortsatte Clara rodnande och leende på samma gång, sammanlagdt med mitt misstag, när ni kom iafton, har väl fört er på underliga tankar, eller hur ?,