Aftonbladet – 18 januari 1870, sida 2

TOCEHOLM den 18 Januari Riksdagen tog visserligen i lördags sin börn, i så måtto, att riksdagsmännen då borde Istädeskomma och att ledamöterna af ana kammaren och de nyvalda inom den föra skulle infiona sig hos justitiestatsministern, r att uppvisa sina fullmakter till granskning, procedur, som i förbigående sagdt, är mycket synnerlig och står i strid med hvad som i dant hänseende är brukligt i andra konstitionella länder. Emellertid kommer riksgen i verkligheten icke att öppnas förr än morgon, då kamrarnes ledamöter sammanmma å rikssalen, der konungen helsar dem ed trontal och till dem låter öfverlemna prositionen angående statsverkets tillstånd och shof. Från denna dag räknas motionstiden, m utgör 10 dagar och under samma tid ljas och konstituera sig kamrarnes fem ändiga utskott. Man Tan derföre icke ;kna, att riksdagsmaskineriet ej kommit rikgt i gång och att egentliga riksdagsförhandigar ej kunna begynna förr än i slutet af nna månad. Till följd deraf, att denna riksdag är den rsta inom en ny legislaturperiod, komma nellertid åtskilliga vigtigare frågor till beandling redan i början af riksdagen. Till finitivt afgörande förekomma nemligen nu ; grundlagsändringsförslag, som vid riksdaarne under den förra legislaturperioden blifit antagna att hvila till grundlagsenlig beandling. Förf. till vår nya riksdagsordning nsåg, utan tvifvel med rätta, en vigtig gainti mot förhastade beslut ligga i den bestämelsen, att ett grundlagsändringsförslag, hvilet endast å lagtima riksdag får väckas, icke an å samma riksdag slutligen antagas eller fallas i vidsträcktare mån än såsom ett förag, hvilket skall hvila till den lagtima riksag, som efter inom hela riket förrättade nya al till andra kammaren först sammanträer; varder ett hvilande förslag då af båda amrarne antaget, så blir det riksdagens belut; men kamrarne ega ej rätt att vid denna efinitiva behandling af ett hvilande grundugsändringsförslag deri göra den ringaste örändring. Antalet af de förslag till grundlagsreform, vilka nu äro hvilande och skola föreläggas iksdagen, är icke särdeles stort. Man har allmänhet hyst den åsigten, att det var nindre lämpligt att under den första legisaturperioden efter representationsreformens enomförande företaga några större grundagsändringar. Åtskilliga framstående rikslagsmän, deribland t. ex. grefve Henning Tamilton, uttalade till och med den rundsatsen, att under nämnda period ingen nda förändring i den nya riksdagsordningen worde åvägabringas, en uppfattning, som likäl icke kunde göra sig gällande. Af den örut omnämnda tendensen åt detta håll blef mellertid en följd, att vid de senaste tre iksdagarne ett betydligt antal förslag till rundlagsändringar blefvo dels redan af kontitutionsutskottet underkända, dels af enlera eller båda kamrarne förkastade. Endast stt ringa antal förslag genomgingo oskadt len tredubbla pröfningens skärseld, och bland lessa äro de flesta föga betydande. Bland dessa förslag äro emellertid några som na stor vigt och betydelse, och hvilkas benandling skall följas med spänd uppmärksamhet icke blott inom vårt eget land, utan ifven utomlands. Det är de förslag, som beröra religionsfrihetsfrågan, ithy att deinnebära en utvidgning i medborgerliga och politiska rättigheter för.de svenska medborre, som icke tillhöra statskyrkan. Det intresse, hvarmed det civiliserade Europa motser lösningen af den frågan, huruvida ett land med så frisinnade institutioner som Sverige skall fortfarande vara ett hem för intoleransen, på hvilket ultramontanerna med tillfredsställelse kunna peka såsom ett vitnesbörd derom, att protestantismen icke i och genom sitt väsen hyllar samvetsfrihetens princip — detta intresse uppenbarar sig på mångfaldigt sätt inom den franska, engelska och tyska pressen. Underrättelsen derom att regeringen vägrat sanktionera den ytterst moderata dissenterlag, som af riksdagen antogs, har framkallat mycken häpnad, emedan man förut hade den föreställningen, att det vore regeringen, som i denna sak hyste upplysta och frisinnade tänkesätt, men att den hade svårt att få folkrepresentationen med sig — en reminiscens från konung Oscars tid, då adel och prester så ofta tillsammans bröto lansar emot hansihumanitetens intresse framställda förslag. Flerstädes hade man missförstått den första underrättelsen derom, att vår regering sanktionerat en författning, som upphäfde förordningen af den 23 Okt. 1860 och trott att det nya dissenterlagförslaget härigenom vore sanktioneradt. Så hade Independance belge egnat loford åt denna åtgärd, såsom innebärande en relativ liberalism, ett steg framåt på toleransens bana, huru mycket är kunde återstå, innan det kunde vara tal om verklig religionsfrihet. Upplyst genom Correspondance de Stockholm om sitt misstag ifver det öfver hela Europa spridda oct ögt ansedda belgiska bladet luft åt der smärtsamma känsla, som frihetens och upplysningens vänner i alla länder måste erfars öfver svenska regeringens vacklande hållning i denna sak. Det förundrar sig isynnerhe deröfver, att regeringen trott sig kunna sanktionera det ena af de båda lagförslagen, oaktadi högsta domstolen förklarat att båda borde behandlas af kyrkomöte, men deremot funnit invändningen giltig i afseende på det andra förslaget. Om svenska regeringen icke det varit temligen kinkigt att afgöra, hven