Aftonbladet – 17 januari 1870, sida 3

ven med Noureddins båda sånger, bland hvilka derjemte den senare är ett melodiskt mästerverk, allt för djupt i känslan och alltför rent i uttrycket för att tolka någonting ringare än kärlek i lif och död. Lika karakteristiskt tecknas äfven den skalkaktiga, intriganta Mirza och den af alla österländningens komiskt groteska drag sammansatte Baskir, om än turnyren hos deras sånger någon gång, som sagdt, erinrar om det sätt som en fransk kompositör traditionsvis måste iakttaga för att anslå sin publik. Körens uppträdande sluter sig kring dessa hufvudfigurer såsom en ypperligt fulländande och förklarande dekoration. I dramatisk liflighet står första aktens finalscen främst, men såsom betecknande för den nation, hvarmed man i operan gör bekantskap, värdera vi ännu högre den synnerligen egendomliga scenen af skänkernas framlemnande till bruden samt den marsch, som inleder styckets slut. En och annan upprepning af hvad äldre mästare redan gifvit har David ej kunnat undvika. Så påminner den första finalen ovilkorligt om motsvarande scen i Oberon, och till det snillrika motiv, som Weber lyckats finna för väktarnes marsch, får man i Lalla Rookh intet fullt värdigt motstycke. Deremot är bayadördansen här mera karakteristisk än i Oberon, ehuru den i långt mindre mått eger melodisk skönhet. Den karakter, som skulle motsvara Baskirs, har Weber gjort till talroll, men här stöter man oundvikligt på alla dylika figurers uttömmande grundtyp, Mozarts Osmin, hvilken Oberons kompositör försigtigtvis undvikit att imitera. Vinduetten i Lalla Rookh har deremot blott till sitt ämne någon likhet med sin odödliga föregångare i Enleveringen. Styckets utförande är för närvarande i särdeles goda händer. Såsom dess hjeltinna har fru Jacobson förträffligt uppfattat och lyckats återgifva Lalla Rookhs oskuldsfulla värdighet, denna förening af ungmöns renhet och kungadotterns majestät, samt denna stämning af trånad och begrundande, hvarförutan karakteren skulle hafva neddragits från den strålande höjd, hvarpå hon ställts af tonskaldens fantasi. Sångerskans stämma hafva vi ej heller på länge hört klinga så frisk och välljudande, som den här anslår i romansen, den liffulla duon och andra aktens konstfärdigt utarbetade, stora aria. Ett ännu vackrare, om än ej mer värdefullt parti har hr Arnoldson i Noureddins roll, som innehåller det mest intagande hos känslor och syften en första tenor gerna kan få på sin lott att tolka, och som förutan denne artist numera ej skulle hafva kunnat gifvas på vår lyriska scen. Att sångaren värdigt löser sin musikaliska uppgift behöfver ej sägas. Hr Willman rår icke för att hans Baskir ej fullt kan uppgå mot hans Osmin, oförgätlig i komisk åminnelse. Emellertid uppbär han med den kraft och säkerhet, som man aldrig hos honom väntar förgäfves, alft det roande äfven i denna roll, hvars första moment, uttrycket för den stackars guvenörens och resemarskalkens på samma gång högvigtiga och ängsliga beschäftighet, dock torde vinna ikomisk styrka om här tillämpades det hastigare tempo, hvarmed detta nummer förr på en konsert gifvits af samma sångare. I Mirzas gladlynta parti uppfyller fru Strandberg, med hvars konstnärskap den förträffligt öfverensstämmer, hvarje rättmätig fordran. Kören är väl inöfvad; baletten äfven. Den senares utstyrsel och grupperingar vitna deremot just icke om frikostighet hos direktionen eller ingifvelse hos arrangören. I allmänhet är operans uppsättning ej att räkna bland scenens mera lysande företeelser, något som visserligen ej är att undra öfver, då man betänker den kallsinnighet publiken under senare tid visat denna scen. Dessutom har Afrikanskan en gång för alla smyckats med en så oerhörd prakt att den nödvändigtvis skämt bort publiken och måste skymma bört-yögre syskons mindre anspråksfulla utrustning. Kapellets roll utföres med vanlig artistisk förfining och ouverturen tillvinner sig särskildt lifligt bifall. Vi hoppas att framgången fortfarande måtte motsvara tondiktens värde så att densamma kan höra till dem som årligen återkomma å repertoaren. Operetten God natt, granne! som för längre tid tillbaka gafs å Stjernströms teater, är nu med framgång upptagen å k. operan. Styckets begge roller, hvilka först lyckligt utfördes af fröken Ch. Lundgård (nu fru Bergström) oclr hr Arlberg, gifvas numera af fröken Harling och hr Arlberg, båda till publi. kens stora belåtenhet, som gehom inropning och lifligt bifall gifvit sig till känna. Hr Arlberg, som under det decennium stycket legat nere längesedan från nybörjare blifvit mästare, förenar emellertid i denna roll den ännu bibehållna ungdomliga fraicheuren så i spel som sång med den konstnärliga fulländning, som framåtskridandet småningom beskärt honom. Fröken Harling är en täck och behaglig Louise och Ferdinand Poises nätta musik kunde, så som den pu utfördes, icke förfela att angenämt anslå. Hr Uddman, som efter den svåra sjukdom han genomgått nu emellertid ånyo kan uppträda på scenen, helsades i går vid sin entrå såsom Cerberin i Målaren och modellernax på det varmaste välkommen af den synnerligen animerade publiken. Tillsammans med de nämnda båda operetterna har gifvits ett Potpourre dansant af herr Martin, i hvilket en ung elev fröken Grundström. deputerade såsom solodansös med en ny pas de fantaisie,. Debutanten bar för sin om smidighet och behag samt ganska mycken konstfärdighet vittnande dans tillvunnit sig lifligt bifall, Fröken O. Sandberg har fått starka applåder för den verve