Aftonbladet – 17 januari 1870, sida 3

TEATER OCH MUSIK. Felicien David har sjelf sett orienten; dess paradiser såväl som dess öknar, och hvad han skänkt oss i sina odesymfonier och operor är sålunda frukten af de intryck han personligen erfarit. Deraf det utomordentligt sanna och lifskraftiga i hans skildring af den underbåra östern, den praktfulla, snart sagdt glödande kolorit hvarmed han belyser landskapet, likasom i hans figurteckning detta mäktiga allvar, som talar om känslofull trånad men på samma gång djup besinning. Schumanns större snille har visserligen genom divinationen skådat och för oss uppslagit mera glänsande sidor i orientens outtömligt rika bilderbok, och Meyerbeer har i Afrikanskan uttänkt effekter af vida mera gripande och hänförande kraft än hvad man i Davids Lalla Rookh får förnimma, men likafullt tro vi att detta sistnämnda arbete utgör den musikaliska orientalismens höjdpunkt. emedan intet annat med så mycken trohet återgifvit och med så oaflåtligt jemnmått fullföljt karakteren hos österländingen likasom österlandet. Det finns, om vi undantaga ett par kuplettartade nummer af komiskt skaplynne, knappast en detalj i detta konstverk som icke: ovilkorligt erinrar om orienten såsom den ram, utanför hvilken den skulle förlora sin egendomlighet och sitt värde, och hvarje stämning, hvari tonskalden låtit menniskohjertat tolka sig, framträder här icke såsom ett ögonblickligt hugskott, utan med rang och värdighet af lifsåsigt eller af att uttrycka en helgjuten personlighets hållning och ståndpunkt. Redan Lalla Rookhs första romans är ett lysande exempel härpå. Man förnimmer der ej blott hvad hon för stunden känner; hela hennes väsen afspeglar sig i dessa rörande toner, man vet från första ögonblicket hvem hön är. På samma sätt förhåller det sig ät