Aftonbladet – 15 januari 1870, sida 3

SPN OT RE SR La rr a Etter att sålunda hafva sökt framhålla, att det är allmänheten, som i första och siIsta hand förfogar öfver sitt språk, samt att den rätt, som till följd däraf är hvarje annan medborgares, äfven måste vara min, må jag upptaga några ofta hörda och nu uppdrepade inkast emot den språkliga riktning (jag villigt erkänner mig tillhöra. Desse omstörtningens män hafva, säger man, i alla tider dragit vexlar till högt belopp på framtiden såsom mer än samtiden billig och rättvis, men en stor del har återått oinlöst. Det är sant. Men udden af enna invändning bör ännu kraftigare och säkrare träffa dem, som ifra emot hvarje framsteg under hopp om en kommande tids bifall. Vår språkhistoria vimlar af bevis på sådana felslagna förhoppningar. Näppeligen har under senare århundraden någon enda ändring blifvit gjord vid vår rättstafning, utan att framkalla häftigt motstånd. Äfven Ide yppersta förslag hafva satt eljest förståndige män i harnesk, och vår tid småler åt deras segertro och deras vanmakt. Då därIföre Stockholmsposten menar, att åtskilligt i den nya tidens sträfvan är ett simmande mot strömmen, en kraftansträngning, hvars värde han ej lyckats inse, är det alt för möjligt, att våra efterkommande skola finna helt andre, än dem tidningen föreställer sig, förgäfves hafva utvecklat sin kraft. Man vill ock låta förstå, att de nya förslagens upphofsmän icke kunna stå till svars för all den oro och förvirring, som de sammas genomförande måste väcka. Men redan det vanliga stafningssättet är ju enligt Stockholmspostens utsago till den grad oefterrättligt, att i hela Sverges rike knappast finnes en författare, som i en och samma uppsats är sig helt och hållet lik. Låt nu vara, att denna förvirring, som tidningen i så lifliga färger målat, komme att för en tid ytterligare ökas. Jag finner i sanding ej, huru det skall kunna undvikas. Antingen skola vi nämligen blifva stående vid det gamla öfverklagade tillståndet, någre i mer eller mindre lycklig okunnighet om vårt stafningssätts brister, andre sofvande den bekymmerslöses sömn. Eller ock måste vi gå framåt, hvilket här vill säga det samma som att ytterligare underkasta oss oro och strid. Att göra det förra torde nog i allmänhet stämma öfverens med de gamles — så väl de lärdes som olärdes — önskningar. Men minst vår tid är af den art, att rättmätiga anspråk på förbättringar låta sig afvisas med äfven en hög myndighets veto. Vi äro då hänvisade till det senare. Post nubila Phoebus. Det gäller endast att med blicken stadigt fäst på målet göra öfvergången så varsamt som möjligt. 4 En tvistefråga af annan art måste jag här vidröra. Stockholmsposten har med uttrycket, att en Wallins, en Tegnårs, en Geijers arbeten utan förskoning korrigeras, säkerligen bragt mången till den föreställningen, att tidningen ogillar bemödandet att i läseböcker och samlingar af smärre valda stycken af mera framstående författare åstadkomma enhet i stafningssättet. Gillar tidningen denna uppfattning? Jag tviflar. Då första upplagan af min Fosterländska läsnings första samling i Stockholmsposten både utförligt och välvilligt anmäldes, yttrades ej ett ord, som innebar klander öfver det vida mera vågade försöket att bringa ordböjningen till enhet i detta för ungdomen Järmpade arbete. Annu mycket mindre uttalades i nämda hänseende någon betänklighet vid stafningen, ehuru anmälaren i vissa enskilda fall omfattade åsigter, som afveko från mina. Jag är för öfrigt långt ifrån ensam om öfvertygelsen, att barnen icke på en och samma sida böra få se samma ord stafvadt på två, tre eller fyra, olika sätt. Ty för att ej tala om V. RP. Ömats nyss utgifna, på flere håll fördelaktigt omnämda Poetiska läsebok för folkskolan, som just upptagit en del af det, svåraste som lägges mig till last — införande af ä såsom tecken för ä-ljudet i några fall, där hittills e vanligen plägat användas — har eklesiastikonistern i omkring 50,000 exemplar kring Jand och rike låtit sprida en Läsebol för folkskolan, hvilken tillämnar samma grundsats att bringa enhet i de särskilde författarnes stafningssätt. Och det var ju just denne min högt uppsatte medbrottsling, ,hvars åsigt skulle vara värt rättesnöre! År nu grundsatsen riktig, synes det mig vara en nog obillig fordran, att jag i ett af mig utgifvet arbete skulle söka genomföra ett stafningssätt, som ej är mitt eget. Och hvad synes? År det mindre skoningslöst att ändra exempelvis Keligrens alt till allt än att förvandla Tegnårs allt till likhet med den store gustavianens. Annat försvar torde denna gång vara öfverflödigt. Vill man å nyo upptaga frågan, skall jag när som hälst finnas villig att till henne återkomma. Så längt om åtskilliga allmänna grundsatser: ö några enskildheter. Jag kan här icke åtaga mig att följa honom i dem alla, ty ett bellum grammatieale utkämpas svårligen i ett tidningsblad, i synnerhet som den anfallne lätt kommer till korta, då stridsfältet ofta är i hans lycklige angripares hand, utan att han eger annan möjlighet till försvar, än den motståndarens ädelmod kan beskära honom — ett ädelmod, som på många håll endast sparsamt uppenbarar sig. Jag skall dock fästa läsarens uppmärksamhet på några af de anförda fallen. : Tidningen slåter sina läsare veta, att jag tecknar at i stället för aj, En sådan teckning vore visserligen icke något att blygas öfver, men jag hav mig veterligen icke användt henne, lika litet som jag skrifvit ankel konsonant i slutet af andra oböjliga ord! utöfverhvad för det närvarande är vanligt, såsom i om, in för omm, ing 0. 8. V. Stockholmsposten liksom säkerligen mången annan af mina käre landsmän känner det svida i Spanon vid åsynen af en sådan ordform som bärg. Detta är för honom lika barbariskt som exempelvis ferg. Hans möjligen högt uppdrifna smak och skönhetssinne kräfva i ena fallet berg, i det andra färg. Huru nu detta från en högre estetisk Artikelförfattaren har äfven inlåtit sig på AE SE