Aftonbladet – 15 januari 1870, sida 3

Det vore derföre val, om den högsta styrelsen för läroverken ville göra fullkomligt om svenska språket, — — — och låta utfärda en fullständig och tillförlitlig norm för undervisningen i modersmålets böjning och rättskrifning. Saken ligger altså först och sist i folkets egen hand, men lika fullt skall en ministers maktspråk afgöra henne. Hvad säges om denna slutledning? Eller skulle tidningen gilla en bevisning, som började på följande sätt: Det måtte väl vara folket eller allmänheten, som i första och sista hand förfogar öfver sina skatter,; men lyktade sålunda: Det vore därföre väl, om finansministern ville låta utfärda en fullständig lag för beskattningen och nådigt bestämma, hvilken bevillniog vi skola utgöra? Att en fullständig och tillförlitlig lag för modersmålets rättstafning funnes, hvilken såsom sådan kunde tjena till ledning äfven för undervisningen i detta ämne, är helt säkert föremål för allas önskningar. Men en sådan finnes för det närvarande icke. . Mången med nog ytlig kännedom om hit hörande förhållanden hänvisar till Svenska akademiens språklära, men denna följa icke ens akademiens egne medlemmar, och då är det i sanning nog mycket begärdt, att andre skola göra det. Det berömda arbetet Svenska språkets lagar, är äfven för vår rättstafniog af synnerlig vigt genom den historiska utredning det i mångfaldiga afseenden gifver: men dels har detta verk hittills icke innehållit någon rättstafningslära; dels följer dess författare icke alltid de stafningsgrundsatser, till hvilka månge måste komma vid forskningen i hans skrifter, och dem synes det, som skulle han vid tillämpningen hafva stannat ett stycke till baka på den väg han utstakat. Detta har ock haft till följd, att af de män, som i senare tid sysselsatt sig med modersmålets historiska studium, de torde vara ganska få, som ansett sig böra i alt följa nämde författares stafningssätt, huru oändligen mycket de än erkänna sig vara honom skyldige för sin språkliga uppfostran. Under sådana förhållanden bör ingen, som för den vigtiga saken har en öppen och varm blick, och som om äfven med ringa krafter dock tror sig kunna verka något godt, låta afbålla sig ifrån att kämpa för sin öfvertygelse. Snarare bör han manas till en sådan ansträngd verksamhet i den riktning ban anser vara den rätta, då den vördnadsvärda stiftelse, som här i landet blifvit satt att vårda svenska språket, med afseende på sitt vigtigaste värf redan länge legat sänkt i en dvala, ur hvilken hon hittills icke låtit sig väckas, och på hvars åldriga hjässa man må hvälfva en icke ringa del af ansvaret för det tillstånd, hvaröfver man nu så mycket jämrar sig. Det synes mig för öfrigt ligga en lika tydlig som sällsam motsägelse i Stockholmspostens förfarande att på samma gång klaga öfver, att regellösheten och bristen på tradition är så stor, att det knapt fins två af våra mera framstående författare, som skrifva språket fullt lika, ja knapt nog någon, som i samma bok eller uppsats är helt och hållet konseqvent, — men på nästa rad bittert klandra det allvarliga försöket att komma ett arbete å stad, som i afseende på stafningen vore följdriktigt ifrån första ordet till det sista, så följdriktigt nämligen, som under nuvarande omständigheter och med iakttagande af en viss varsamhet är möjligt. -Och denna hastigt uppväxande storm allenast därföre, att några tiotal af ord genom sitt något ovanliga utseende råkat såra tidningens finkänsliga öga! Men förutsättom, att regeringen, i hvars hand Stockholmsposten förtroendefulltiemnar uppdraget ait gifva oss en rättstafningslära, emottager det samma, och att frukten af hennes bemödande blifver enlag, som återspeglar antingen eklesiastikministerns enskilda åsigt eller någons, som med hans nära öfverensstämmer, eller — hvilket väl vore det sannolikaste — Svenska akademiens! Tror man verkligen, att i sådant fall någon mänsklig makt skall kanna tvinga allmänheten att antaga ett stafningssätt endast af det skäl, att det är påbudet af regeriog en? Vore den sålunda föreskrifna stafningen förnuttig och god, följde man henne frivilligt; funne man henne åter i vissa delar tillämpa oriktiga eller föråldrade åsigter, så tviflar Jag visserligen ej, att mången för enhetens skall underkastade sig henne, men en hvar vore dock i sin fulla rätt att arbeta på en lösning af frågan, som syntes honom rikspråkkunnige så gjorde, om icke annars en otillfredsställande stafning liksom skriftspråket öfver hufvud skulle för alla tider stereotyperas, ty föga utsigt har man, att respetsen för rörelsen. Men om hon eller Svenka akademien vill göra detta och meå säker hand och säkert öga leda oss emot målet, då — jag upprepar det — skola vi med glädje ställa oss under vare sig den enas eller den andras lydnad; men vilja de binda oss vid ett stafningssätt, som ur både vetenskaplig och praktisk synpunkt måste utdömas, då tacka vi för välmeningen, men undanbedja oss förmynderskapet. 5 Och hvarföre kunna vi göra detta? Jo, just därföre, att språket i första och sista hand är allmänhetens och icke regeringens. Och då äfven jag torde få räknas till denna allmänhet, tillkommer mig samma rätt som hvar och en annan att deltaga i arbetet för -modersmålets utveckling äfven i afseende på rättstafningen. Härmed är ju ock gifvet, att icke jag kan stifta någon lad, utan att en hvar kan godkänna eller fördöma mitt stafningssätt, alt efter som honom riktigast synes. Säger man nu, att just i denna den enskildes obestridliga rätt ligger vår olycka, samt att laglöshet och upplösning måste blifva en säker följd, om hvar och en vill hålla fram sin egen lilla öfvertygelse, så vill jag därpå endast svara, att jag för min del anser samverkan här vara af yttersta vigt, och att de nya idgernas målsmän säkerligen villigt skola underordna sin åsigt under en annan, så snart de hunnit öfvertyga sig, att den samma har större utsigt att vinna en framtids bifall, klart för sina underlydande, hvem som rår tigare. Ja hvarje upplyst och fördomsfri vän) af modersmålet borde väl önska, att den geringen i dylika frågor skall ställa sig il