Aftonbladet – 15 januari 1870, sida 3

i nat, som till sitt bemärkande har sin egen antagne bokstaf, är ju icke allenast en förvirrad onödighet, utan ock lika orimmeligit, som jag ville skrifva len, där jag i talet framförer lin, och säga, att e bör här läsas som in. Det är mig för öfrigt obekant, hvarifrån tidningen hemtat sitt äfven af andre upprepade påstående, att formen bärg skulle hafva emot sig den fornnordiska och gammalsven— ska språktraditionen. Huru oriktig denna föreställning är, visar det fornnorska eller fornisländska biarg, som visserligen sedan blef berg, men enligt den i detta språks lrättstafning herskande lag, att e regelbundet utmärker s. k. ä-ljud och icke e-ljud. Hvad angår fornsvenskan, var ordets vanliga form Ji det samma biargh eller bicergh, hvarom närmare upplysningar kunna hemtas hos Rydqvist. Att anföra en germanisk-saxisk språktradition till stöd för e i berg, har icke mycIket att betyda, innan man visat, att lagen I för ne af e i de antydda folkens ej skrifbruk är den samma, som varit eller är gällande. hos oss. Min värde motståndare har förklarat, att smaken och skönhetssinnet göra en Ovilkorlig förlust genom ett stafningssätt, sådant som Fritjof för Frithiof: — Väl möjligt. De gamle, till och med ännu på 1700talet, funno utan tvifvel the, then, thenna, therföre lika sköna, som Stockholmsposten finner sitt Frithiof. Ett sett, som med skiöl är antagit och på fastan grund stårv, säger en röst ifrån denna tid just om dessa och dylika ord, moste endteligen behållas och aldrig förbytas. Ellies är alt hopp ute, att språket någon tid kommer i skick och stånd. Hade det unnats Stockholmsposten att lefva och verka på den tiden, hade han — hvad vet jag — kanske för några ögonblick i språkets lif kunnat hindra framträng-andet af dessa förhatliga de, den, denna, där. före och andra nya fel och orimligheter, som stötte den tidens skönhetssinne. Gör nu smaken en förlust på tjof för thiof, så bar han åtminstone lika säkert gjort det på tjuf för thiuf, på tjock för thiock, på tjäder för thiäder o. s. v. — men hvilket vi må lemna åt Stockholmsposten ensam att beklaga. . Slutligen vill jag i förbigående anmärka, att jag lika litet som Stockholmsposten gillar användningen af det maskulina ei sådana uttryck som den gröne, trasige vanten och den svarte, slokige hatten och dylika, i hvilka jag anser det vara en fallkomligt lönlös möda. latt söka rädda e från en förgängelse, hvartill det länge nog varit dömdt, Jag har ännu blott ett att tillägga. Stockholmsposten har på senare tid vid åtskilliga tillfällen starkt betonat faran af vårt språks uppblandning med danska beståndsdelar och särskildt i fråga om rättstafningen fruktat för obehörig dansk inflytelse. Detta senare har varit en följd af en synnerlig afvoghet emot det möte af medlemmar ifrån de tre nordiska rikena, som sistlidna sommar förenade sig om att föreslå för allmänheten en och annan ändring i vårt skrifbruk. Enligt alt, hvad jag såsom deltagare i detta möte känner af dess förhandlingar och af umgänge med dess svenskö medlemmar, har jag mig icke bekant, att någon af desse hyser en tanke i hit hörande frågor, som icke framgår ur den ärliga afsigten att gagna sitt eget modersmål. Hvad mig angår, dristar jag påstå, att i mina syften, så väl i fråga om vår rättstafning som om vårt språk öfver hufvud, icke finnes ett grand, som icke vill vara svenskt och uteslutande svenskt. Så mycken kärlek jag hyser för våra brödrafolk och deras lteratur, så långt skild är jag ifrån all tankå på att vi med hänsyn till värt folks yppersta. mödernearf — tungomålet — skulle offra nå got af det bättre vi ega för att af dem låna ett sämre. Om vi åter Vid arbetet i de rika grufvorna bryta en malm, som samme fåra bröder före öss brutit, eller vid sofringen bortrensa slagg, som de visligen redan förkastat, är det icke då höjden af dårskap, om man yrkar, att vi skola försumma det förra etter underläta det senare endast därföre, at andre här förekommit oss? Böra vi icke snarare med undvikande af hvar andres föl hemta lärdom af hvar andres-företräden? En annan sak är, om jag emot egen Vilja och öfvertygelse gjort mig skyldig till några af dessa danismer, som Stockholmsposten hatar och jag icke älskar. Sådant är visserligen möjligt, ty jag är långt ifrån förmäten nog att tro mig hafva så renat mitt språk, att icke mycket i den vägen kan återstå att rn Hvarje vink om en dylik förseelsa skall jag egna skyldig uppmärksamhet. Hittills har emellertid ingen sådan antydan blifvit mig gifven, som jag har skäl att akta högre än ett tomt ord, Jag beder läsaren icke misstycka, att jag sålunda tagit hans tid i anspråk för att orda om mina åsigter, som månge — hvilket jag icke skall förtänka dem — icke skola finna värda så net buller. Men då Stockholmspostens artikel redan genom sin öfverskrift möjligen kommit någon att tvifla på den enskildes rätt att efter sin öfvertygelse bes handla sitt modersmål, har jag trott mig böra så väl åt mig som åt hvar och en annan häfda denna rätt; och då tidningen dess utom fått i sitt hufvud, att den nya tidens språkliga sträfvanden gå i en riktning, som icke är svensk, samt med all makt Mill få sina läsare att tro-det samma, har jag åtminstone för min egen del velat allvarligt bestrida detta alldeles obestyrkta påstående, viss om det strängt och uteslutande fosterländska i mina afsigter. Stockholm den 12 jan. 1870. Artur Hagclius. ke of Några -G sten fråga för Till Redaktionen af Aftonbla Så mycket ha. i dessa dagar varit sagdi: taladt, dispateradt och diskuteradt omgqvinnan och hennes ställning i samhället, om önskvärdheten och möiligheten af tilltänkta