Aftonbladet – 10 januari 1870, sida 3

kyrkomötet i sin förbittring. stigit upp och gjort min af att icke vilja höra på talarne. Den 30 December hade kyrkomötet åter en långvarig session, som icke heller tyckes ha gått så särdeles lugnt för sig. Man märker, — skrifver en korrespondent till Kölnische Zeitung — att valförspelet är slutadt och att man på allvar börjat gripa sig an med bestämda beslut. Att det måste ha gällt vigtiga saker, derom tycktes redan fädrens yttre beteende bära vittnesbörd, då de klockan efter 1 lemnade mötessalen, för att i sidokapellen taga sina kappor och hattar och begifva sig hem. De flestes miner voro allvarsamma, till och med dystra, och många tycktes i ifrigt samtal glömma, att utom aulan inga beväpnade väktare öfver hemligheten finnas. Endast några få sågo leende eller likgiltige ut, kanske med undantag af de saärkastiske herrarne från orienten. Om någonting blifvit beslutet och hvad, skall dock svårligen någon fysiognom ha kunnat dechiffrera. Mera talar i detta afseende den temlien tillförlitliga nyheten, att man redan täner på att till ett aflägsnare datum uppskjuta den till den 6 dennes föreslagna andra offentliga sessionen och deremot öka antalet af förberedande rådplägningar. Morning Posts korrespondent i Rom berättar, att påfven redan genom ett officielt tirkulär helt enkelt förbjudit de sammankomster och öfverläggningar utom kyrkomötet, som biskoparne hittills hållit, såsom t. ex. fransmännen hos biskopen af Orleans i Villa Graziani och tyskarne i msgr Nardis palats. Icke mer än 15 biskopar skola hädanefter få församla sig. På den uppvaktning, som krigsministern general Kanzler på nyårsaftonen gjorde hos påfven, höll denne sistnämnde till generalen ett tal af ganska egendomlig beskaffenhet. Bland annat yttrade påfven: Det är icke sannt, att Jesus Kristus icke hade några trupper, och att han icke i nödfall äfven kunde taga sin tillflykt till våld. Evangeliom lär oss, att han på Oljoberget sade till sina lärjungar, att han i hvad ögonblick som helst kunde samla mer än tolf legioner englar omkring sig; han skred till våld; då den tidens garibaldianer (påfvens egna ord) kommo till trädgården för att fasttaga honom: han lät dem falla medvetslöse till marken ... Hvad S:t Petrus angår,, fortfor påfven, så hade han väl ingen arme, men han varibesittning af en egenskap, som är mera värd än tusen armåer: om någon satte sig emot hos vilja (anspelning på ofelbarhetsdogmen), så sträckte han med ett enda ord honom ned död; Ananias och Saphira äro vittnesbörd härom. Jag (sade Pius leende), jag besitter icke denna värdefulla egenskap; derför behöfver jag soldater för att upprätthålla mitt apostoliska embetes anseende. Påfven talade derefter om garibaldianerne och derås invasioner år 1867. Icke alla bland dem äro dåliga menniskor, anmärkte han; några äro af de bästa familjer, andra ha varit tappre officerare i vår grannes armö (Pius undvek ordet Italien) och blott vgenom trolösa stämplingar, råkat på villovägar. Men alla dessa vilseledda hade sedermera djupt ångrat (?) sitt kyrkoskändande attentat. Så t. ex. hade han, påfven, den 27 December från en kapten i sin grannes, arme bekommit ett bref, hvari denne officer beder om förlåtelse för sin delaktighet i 1867 års invasion och aflägger ett löfte att aldrig mer draga svärdet mot Rom. Tidningarne af alla färger i konungariket Italien sysselsätta sig för närvarande ifrigt med frågan, huru den hittills så slösaktiga statshushållningens ekonomiska ruin skäll kunna förebyggas. Att besparingar måste l göras, derom äro de alla eniga, men om sättet, huru detta skall gå till, äro meningarne I mycket delade. De tillstyrkta huskurerna äro mycket olika allt efter partiernas ställning, och på beskyllningar är det såsom vanligt större öfverflöd än på positiva och praktiskt utförbara förslag. Isynnerhet är det de offentliga arbetenas och militärutgifternas om. råden som skarpt angripas. Så t. ex. ha Inågra tidningar fått i sitt hufvud, att en undersökning måste anställas om vissa underslef, som skola ha förefallit vid byggandet af de med statsmedel understödda calabriska och sicilianska jernbanorna. Det påstås, att de 149 kilometer, som anlagts af bolaget Vittorio Emmanuele, hvilket bildade sig år 1863 I med ett understöd af 9,000,000 och till år 11869 uppburit mer än 100,000,000, icke står i någon proportion till de af staten utgifna Isommorna; man finner det besynnerligt, att icke detta bolag stämdes i brotimålsväg, då det år 1868 ingaf sin liqvidations-ansökan, och man glunkar om 60,000 mysteriösa aktier, som skola. ha gått genom de europeiska börsmännens händer och blifvit inlösta af ett bankirhus i Paris. Afven om militärförvaltningen ha några rykten komrmit i omlopp och väckt; mycket uppseende. Så t. ex.berättar Gazzetta Piemontese under öfverskrifIten Kungliga besparingar,, att vid början af 11866-års krig .24,000 filtar såsom malätna I försåldes ur militärmagasinerna för 3 lire Istycket, ehuru inköpspriset var åtta gånger I högre. Men någon ordentlig auktion tillstäldes ej, utan man åtnöjde sig med att underrätta några gynnade personer om försäljningen. Många tjenstemän, som fått hum om saken, trängde sig in, och ehuru tillsyJningsmännen vid magasinerna blott ville släppa in dem, som hade inträdeskort af miniIsteren, lyckades det dock några få gynnade latt inköpa en mängd af varorna. En divisionschef säges t. ex. blifvit egare af icke mindre än 200 sådana filtar 0.:s. Vv.