Aftonbladet – 10 januari 1870, sida 3

Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 4 Jan. Till min uppriktiga ledsnad märker jag, att jag i år kommer icke så litet för sent. Nyårsdagen fann mig oförberedd, tidningarne ha gått mig i förväg med sina återblickar, öfverblickar, framtidsblickar och sidoblickar, jag har begått den obetänksamheten att läsa dem alla från början titl slut, och det skulle nu med den bästa vilja i verlden icke vara mig möjligt att återkalla hufvuddragen af det förflutna årets historia i läsarens minne, utan att äfventyra att göra anmärkningar, som redan förut flutit en eller annan återblicksförfattare i pennan och derigenom gifva näring åt de gissningar om ett vidt utgrenadt och djupt doldt författareskap, som på den senaste tiden här i Norge framkastats om Aftonbladets Kristianiakorrespondent och som blifvit upprepade med en för mig personligen naturligtvis mycket smickrande, mm likväl i längden nästan något tröttande liver. Utan att således göra intrång i tidningarnes yrke genom att pryda mitt bref med långa siffertal och betraktelser om jordbruk, boskapsskötsel, sjöfart, fiskerier m. m. eller med dunkla antydningar om allt det märkvärdiga, som det har varit min örnblick förunnadt att skåda bakom framtidens täta slöja, skall jag derföre blott i all korthet hålla ett litet graftal öfver det gamla, på sina sista dagar nästån under ålderns och de upplefda allvarliga händelsernas börda dignande år, som i fredags blef bisatt i historiens Panteon. Det trädde in i verlden i ett ögonblick af stillhet likt den, som hvilar öfver natten mellan två drabbningar. Fölkets män voro sam