Aftonbladet – 3 januari 1870, sida 2

egande h, i samma våning de han var född, ocher föräldrarne hade tbragt sitt lif. De öga lägenbeterna hyrdhan ut åt hyggligt o beskedligt folk somibland på hela år ic. betalade hyran; me som han likväl aldr kräfde. När någ af hans vänner, so visste detta, sökte vertala honom att så upp de oordentli hyresgästerna ochsaffa sig nya, så svade alltid Nicke Huldå sitt vanliga gododiga sätt: Jag hante hört att någoraf dem är missnöjd m lägenheten., Tror jagrbannadt väl! fle då vännerna, näde inte behöfva tala nägon hyral Ahjo, vi: betala de — nätle fål, sade Nicke, t vore ju synd 3 säga upp dem, när deiifs! Och derviolet det. Nicke Hubar således en lylig varelse, menar läsare Ack nej, vde läsare! — Devar icke så väl. Nickelult var tvärto en mycket olycklig man Han hade ett aleles för ömt hjerta. Han billade sig attiula qvinnor voro förälskad honom, och ar sjelf öf vertygad om ; han var käl alla fruntimmer med Ika han kom ien allra obetydligaste berg. År det möj:? — hör jag saren fråga. Nicke Hult, d lilla, runda, gmodiga karlen skulle kun vara så narråig? Men behöfvånan då verklig vara så fasligt narraktig det? Låter dicke tänka sig att det iebehofvet af öret och kärlek, då det invå ett naturegt sätt får utveckla sig, k taga en sådamissriktning? Kan icke till md för dennskänsla, som blir narraktig ina yttringa ligga nagot verkligt godt oädelt? Ar dicke möjligt