Aftonbladet – 3 januari 1870, sida 2

oppas, att om några yttre och tillfälliga ledvingar gifva åt den från våra bygder iende folkvandringen en större omfattning, nn som är väl förenligt med moderlandets ästa, dessa må upphöra och, om de bero a våra tillgöranden, de då må vundanrödjas. yckligtvis känna vi antaga, att en annan rets tilldragelse — den för vårt land utan vifvel vigtigaste, dess rika skörd — skall orttaga en sådan tillfällig anledning till utandringen, nemligen nöd och arbetslöshet. len det är icke endast denna följd vi kunna änta af den välsignelse, som vi det sistförutna åren upphemtat från våra tegar. Den ar, skola vi hoppas, fjort ett siut på den ingvariga period af betryck och bekymmer, om uppstått för många grenar af vårt näingslif till följd af flera års svaga skördar ch samtidigt inträffade missgynnande konankturer för afsättningen af våra vigtigaste rodukter. kade tillgångar hos den stora ordbrukande klassen, skail icke blott göra et lättare för densamma att fullgöra sina örbindelser och att bota de refvor, som de årda åren vållat i det ekonomiska välstånet, utan jemväl erbjuda tillgångar till en kad förbrukning, som åter i sin ordning kall gifva arbete och utkomst åt idkarne f mångfaldiga andra näringar samt en krafig impuls åt den på sista tiden mycket föramade företagsamheten. Men om den gynnsamma förändring i den konomiska ställningen i landet, hvilken är tt motse och till en del redan inträdt, ger nledning till glada förhoppningar, så innejär den äfven sina faror, för hvilka det är käl att taga sig tillvara. Minnet af den veriod, som närmast föregick sde hårda årenn, er i det afseendet tänkvärda lärdomar och varningar, både åt de enskilda och åt målsnännen för det allmänna. Lättheten att ipplåna penningar förledde den enskilde till ;fverspekulation i företag och till öfverdåd lefnadssätt. Man glömde, såsom man är ;ä benägen att göra, att det är ebb och flod ifven i affärslifvets könjunkturer och att de rexla, om icke till tidsmåttet lika regelmäsigt, dock lika säkert och oföränderligt som nafsytans stigande och fallande. Man inrätade sin hushållning och sina företag så som mm denna naturlag för den allmänna rörelsen icke funnes till; och då så den onda tilen kom fick mången gå med ruin från illa olanlagda affärer och från en yppighet, för vars bekostande man dragit vexlar på lösa ramtidsförhoppningar. . Och så som de enskilde förforo, så gjorde ock statsmakterna. Det var flod nägra ar ifven i statskassan. Man ,arbetade med jfverskattery Såsom det hette; men i stället utt nöja sig med att på sin höjd använda lessa till tillfälliga behof, eller att, hvad som varit ändå bättre, att genom minskningar i skatterna bringa ned inkomsterna till öfverensstämmelse med de oundgängliga behofven, så beviljade man med frikostig hand tillökningar äfven i de ständiga utgifterna. När så den onda tiden kom och, såsom en naturig följd af minskad rörelse och minskad örbrukningsförmåga i landet, äfven statsnkomsterna minskades, fann man budgeten velastad med så dryga ordinarie utgifter, utt, fastän skatterna blifvit förhöjda, man år rån år haft att möta en brist, som man vödgats betäcka genom lån, hvilka man enlast genom den lyckliga tillfälligheten att nan under den goda tiden användt några nillioner till jernvägsbyggpader, och dem man mu återbördat, kunnat med en viss formel rätt gifva karakteren af jernvägslån. Sedermera har man, både bland de enskilda och med hänsyn till det allmänna, varit lika benägen atttro på den svåra tidens ständiga fortvaro. Det hejdlösa öfvermodet har följts af en hopplös misströstan. Man nar icke velat tro på gryningen af en bättre lag och man har visat sig benägen att uner ivtrycket af sina nödårsbekymmer omrglera lagar och institutioner, på hvilka man kstat skulden för alla iråkade svårigheter. Då nu bladet åter synes vända sig, gäller detatt ej begå om igen samma misgrepp, atteke än en gång glömma att kopunkturer äro vexlande. . Fad den enskilda hushållningen angår, hopas vi att från den svåra tiden kall gå i av en benägenhet, som, märkvärdit nog, justunder densamma börjat förspöras 1 en fört okänd grad, benägenheten at spara ochatt fruktbargöra besparingarpe genom derg placerande i räntebärande paper. Begäre hos åtskilliga personer att vinn något stör afkomst af besparingarne än som på nämde väg kan ernås, skall dock, hoppas vi, ) samma gång gifva den fart å spekulatien, att företagsamheten i närigsverksamliten ej må sakna nödigt förlag, när bloten gång förtroende och tillftsigt till framden återkommit. Hid åter angår statens hushålling, bör det ga dem om hjertat som hndhafva folke medel, att om nu åter anleting blir för Inden att tillgångarne väx, i första rnmet tillse att de förhöjda sattebördor, m den svåra tiden nödgat atpålägga, blifvalter afskaffade. Det gällerhär, tro vi, föden nya representationen at visa, att! hon iet hänseendet förmår någ mer än den gala, och att det icke läng må fål blifva äfd, att om en afgift eller sål.ga engång atillfälliga omständigheter vit höjd, någon itergånvg aldrig kan ifriakomma, fastän ledningarne till åtgärden iogesedan i upphörgtt förefinnas. ch sklle likväl! några öerskott antagas blifva tt disponera ocman skulle anse dem erfderliga för fyllandev några oundgängliga .ehof, må man dårga sig väl tillvara, attcke binda vid budgen utgifter för en frutid, somt. oskönt 1 j q To L 2 samma Lv då han var: 9