Aftonbladet – 3 januari 1870, sida 2

blifva omtyckt af alla, — och han blef det äfven. Få menniskor ha väl haft så många vänner som Nicke Hult. Han kände hela staden, och hela staden kände honom, i ett fall var detta visserligen temligen obeqvämt och ganska dyrt; ty han helsade på alla och kunde derför sällan ha en hatt riktigt snygg längre än tre veckor eller en månad. Och till på köpet afgudade han gråa hattar, som äro de ömtåligaste. Någon af hans vänner, för hvilken han gått i borgen, och som då han såg detta hattslöseri, var rädd för att tå betala sitt lån sjelf, försökte förmå honom att lära sig det nymodiga helsningssättet med handen; men Nicke Hult förklarade högtidligt att detta icke skulle ske, ty det kostar ingenting att vara höflig, menade han, trots de stora hattmakareräkningarne, som bort öfvertyga honom om motsatsen. Nicke Hult hade en liten förmögenhet som kom honom särdeles väl till pass, hjelpsam och välvillig som han var, och stående, som han gjorde, på ett af de allra nedersta ste gen på tjenstemannabanan. Nickes far hade varit kopparslagare, och hade under den gamla, goda tiden hamrat ihop ät sig ett litet hus uppå Ladugårdslande:;, och några tusen riksdaler dessutom. Huset var af den amla, stadiga sorten och penningarne dessikes. När derför fadren dog och lemnade både huset och förmögenbeten åt sin son Nicke, så lät denne huset förblifva sådant det var, och lät penningarne stå d r de stodo, det vill säga i riksbanken. Nicke hade liksom fadren en medfödd fara för privatbanker och reparationer eller ombyggningar af hus, och derför tog han mindre ränta för penniogarne och mindre hyror för huset, och lät sllt bli på det gamla viset. Han bodde sjelf på nedra butten i sitt