Aftonbladet – 3 januari 1870, sida 2

Nicke Hult var i allmänhet mycket elegant i sin klädsel, och hade alltid utmärkt blanka stöflor. Han tyckte mycket om ljusa kläder och grå hatt, och när han en vacker sommardag kom så utstyrd, var hela figuren — med undantag af stöflorna — till den grad ljus, att den nästan stötte på dimfigur. Och såg man honom då händelsevis på litet afstånd och morgonen var en smula töcknig, så kunde man nästan tro att det var bara ett par väl blankade stöflor som voro ute på promenad, — allt det öfriga förtonade sig i luften. Och ändå var Nicke Hult visst icke någon dimfigur, eller någon fiktion. Han var den allra konkretaste verklighet man kan tänka sig. Allt hvad han gjorde, gjorde han med en viss metod, med ett utomordentligt allvar, och med ett lugn som trotsade seklerna. Ingen hade sett honom mera glad eller mera nedslagen än hvad en rangerad trettiofem års ungkarl har rättighet att vara, utan att förfalla till ytterligheter. När han satt up på embetsrummet och gräfde i sina luntor, så hade han dervid alldeles samma rmin som då han inne på källaren studerade matsedeln för sin tarfliga middag, eller som då han efter klockan 7 på qvällen sade sitt blygsamma förhand, på ett sjueller åttaspel vid virabordet hos någon af de familjer inom hvilka han umgicks. . Han var, med ett ord, jemnvigten och sinnesstyrkan förkroppsligade. Han skref på sin diskontborgen med samma lugna och glada anlete som han betalade borgenssamman, ifall låntagaren blef insolvent, och han sade sitt bar den äran att beklaga vid en begratning, med samma ton som har den äran att pratulera vid ett bröllop eller ett barndop, . 4. En säden meönniska skulle naturligtvis