Aftonbladet – 30 december 1869, sida 3

Emellertid förstod Sylvia alltid att genom uppmärksamhet i annan riktning utjemna de skenbara inkonseqvenserna i sitt väsen; förhållandet dem emellan blef i formen aldrig rubbadt, blott der inne i hennes bjerta frätte masken och lät henne ej mer njuta glädjen ren, omkullkastade hennes planer, hviskade städse sina hotfulla förebråelser. Hon hade stunder, då marterna voro outhärdliga, då det förekom henne som om hon ej mer vore värd att vara moder, maka, husmoder, att det skulle bli henne en lättnad om hon kunde fly undan den glans som omgaf henne, om hon vore fattig som tiggerskan vid hennes dörr, men hade rent samvete. Den är förfärlig denna makt i menniskornas inre, ty det brott, hvartill passionen förledde dem, få de känna i alla dess följder, det är ej nog med kyrkans hotelse om evig vedergällning, de bli straffade redan här på jorden och hårdare ju ömtåligare deras väsen är organiseradt. Emellertid utöfvade tiden sin helande makt på Sylvia, hon hemtade sig efter hand, hon fick krafter igen och på samma gång hennes gosse, på hvilken hennes själsoro hittills ej kunnat annat än utöfva ett ofördelaktigt inflytärde. Baronen såg detta med: innerlig fröjd, hans glada sinnesstämning verkade upplifvande på de andras; korteligen, det blef slutligen så, att på detta barn voro allas omsorger riktade. Tjenstfolket och de begge små-flickorna afgudade gossen, som nu tillryggalagt det första halfva året. Baronen sysselsatte sig mer och mer medhonom. Och Sylvia? Qvinnohjertat bar outgrundliga instinkter. Hon led dagligen för detta barns I skull, ty hvarje gång hon uttalade dess namn — baronen hade, utan: att. hon förmått förhindra det, låtit döpa gossen till Kurt — förorsakade det henne smärtor och ändå äl