Aftonbladet – 30 december 1869, sida 3

en gång, stundom obetydliga belopp, ända till några skilling för Postporto. Af ingen bland de resp. depositörerna hade kamrer M. i årligt arvode högre belopp än 100 rdr banko, men väl ända ned till 16 rdr 32 sk., som synes varit minimum. : Jag har ej kunnat se att han någonsin för de deponerade penningarne utfärdade qvitto, utan blott ett bref om beloppets mottagande. Personer funnos dock, som under Jängre tid hade 2å3 tunnor guld deponerade. Det var högst betydliga sammor, som på detta sätt länge lågo ofruktbara hos M. Vanligen gjordes de till slut fruktbara genom inköp af någon egendom, eller af några hemman. Först på 1820talet synes det att några blefvo så modiga att placera penningar mot inteckningar. Flera omständigheter antyda att denna grupp af kapitalister hyste stor misstro till dem äfven af sina anförvandter eller jemnbördiga, hvilka lågo i affärer,, och att de förstnämnda ofta i sina bref reflektera öfver den penning-vertige som började på ett inquiettent sätt gripa omkring sig,. Karakteristiskt är i detta afseende följande: En kammarherre C. hade samlat någon förmögenhet under sin vistelse i Frankrike. Han atervände, och inköpte en större egendom i Skåne. Det medförda kapitalet placerade han derförinnan hos en väl ackrediterad köpman i Malmö; men diskontens fall dreg denne med sig, och kammarherren C. råkade derifond 1 stor penningförlägenhet: hans emarrasanta situation beklagades visserligen åf hans rika fränder, men endast en af dem förmåddes då och då assistera honom med mindre belopp till högst pressanta utbetalningar, och för dessa ficklån lemnade han reverser, likvisst föreskref fränden-långifvaren uttryckligen, att för lånens liqviderande skulle C:s inspektor gå i bergen, emedan han hade spanmålsförsäljning om händer. Inspektoren hade således då bättre kredit än husbonden, hvilken dock. för några år sedan afled vid mycket hög ålder och efterlemnade en ofantlig förmögevhet. I flera bref omnämnes hurv än den ene, än den andre herremannen i granpskapet besökte brefskrifvaren och smed ayckeninquietude omtalat sin penningförlägenhet i anseende till en förfallen ränteskuld, mer alltid fått till svar att hrefskrifvaren vai försatt i största renoncement sjelf. Anmärkninogsvärdt är att ingen af dem, som tillhörde den nu antydda gruppen, sävidt af derag bref kan inhemtas, reflekterade till de högst betydande ränteförluster som drabbade dem derigenom att stora perningbelopp långa tider lågo ofruktbara hos kamrer M.; mer deremot klagade de ofta i sina bref deröfver att de behållit för länge, eller såldt för tidigt den spanmål, som deras egendomar afkastat Några klagade äfven deröfver att de låtit obligera sig resa upp tillriksdagarne, särdeles 1815 och 1817, hvilka resor medfört dryga kostvader, utan ringaste faveur,. Allt antyder att den stora kapitalbildningen åstadkoms derigenom att deras kontanta utgifter voro så ytterst begränsade under vistelsen på deras herresäten. MU.