Aftonbladet – 30 december 1869, sida 3

Bref från en vandrande botanist. V. Junkersdalen den 27 Aug. 1869. Som det nägra dagar varit förfärligt oväder, så att vi ej kunnat taga några nya växter och som de, vi hafva i press, ej behöfvatillsyn, så begagnar jag tiden för att tillskrifva Eder några rader. Det är visserligen länge sedan jag lät höra af mig, men det bar under vår vistelse härstädes icke varit härifrån något bud ned i bygden. Om söndag fara vi dock sjelfva ned för att sända våra saker ut till Bodoe och taga då brefven medoss. Om allt går efter önskan, så anträda vi vär resa den 4 September från Junkersdalen öfver fjellen till Piteå, hvilken färd jag tror skall bli mindre besvärlig än resan hit: Först ha vi två dagsresor öfver fjällen; denna väg måste vi gå, men sedan ha vi dels båtled, dels landväg ända till Piteå. Sedan jag sist skref, har jag gjort två anmärkningsvärda fjellturer, utom de vanliga, som vi gjort dagligen här i trakten. Den första var bestigandet af det nästan som obestigligt ansedda Soelvaagtind, Saltdalens högsta fjell, Vi ämnade femna Bergbulnes redan lördagen den 7, men hunno ej då, och som-folket ej gerna ville skjutsa oss på söndagen, så föreslogo vi ett par unga karlar att med oss försöka bestigningen af ofvanHämda tind, för hvilket de förklarade sig särdeles lifvade. På söndagen var vädret särdeles lämpligt, emedan en frisk vind blåste, hvilket dels gjorde vandringen mindre tröttande, dels. afhöll. myggen, samt — förnämst af allt — hindrade skodden att fästa sig vid bergstopparne.; KL. 9 f. m; begåfvc vi oss på väg, rodde öfver elfven och började uppklättringen uppföre de här ovanligt branta och höga lierna, tills .vi kommo upp i fjellregionen. Sedan vi: hunnit dit, hade vi 34-mil att gå öfver ett s.k. stötfjell invan vi nådde foten af sjelfva tinden. Nu började det svåraste af hela färden, ty wi bade framför oss en nästan lodrät bergvägg å 1—2000 fot, hvilken vi skulle -uppföre et var ett mödosamt arbete och oaktadi full storm rådde häruppe, hvilken i fjellen e är just så varm, rann dock svetten i strömmar utåt ryggen. Efter mycket besvär hunnc vi äntligenupp mellan.de båda topparne, der er liten sjö låg. Vihade nu att välja antingen. skulle bestiga den norra — som säg något lättbestigligare ut — eller om vi skolle försöka der södra. Vi föredrogo dock den senare, eme. dan den är något högre; vi hade nu blot några hundra fot qvar, men dessa-voro e