Aftonbladet – 30 december 1869, sida 3

Hurna man förr tillgodogiorde penvingkapitaler. Då jag för någon tid sedan efter en öfverstånden sjukdom ännu icke förmådde arbeta, men ändå icke ville vara utan sysselsättning, beslöt jag att från vinden låta nedbära en större koffert — hvilken tid efter annan en mängd diverse papper, bret och handlingar, som tillhörde mig, blifvit magasinerade. Mycket deraf som hade intet värde, förvandlades genast till makulatur och afyttrades och en mängd bref offrades åt lågorna; men på bottrien anträffades några stora pappersbundtar, som tillfallit mig i arf efter en af mina närmaste anhöriga, död 1837, och hvilka ban under sin lefnad omsorgsfullt hade förvarat. Med lika stort intresse som pietet, öppade och granskade jag dessa pappersbundtar, De utgjordes hufvudsakligen af bref från ett anus! Adliga mågnater i Skåne, hvilka numera för längosesedan aflidit. Dels på sjelfva brefven dels pa lösa blad voro svaren med några rader antecknacv 2f den till hvilken brcfven voro adresssrade, newligen kamrer M. Denna korrespondens törde väl ex entligen penningaffärer, men den utgör äfven material till en öfversigt af den tidens affärsställning och penningrörelse i Skåne, och är derföre af intresse. Brefven utgjorde fortgående verifikationer till en kassabok som äfven fanns. Denna började med året 1808 och slutade 1829. I den förekommo på olika konto högst betydliga penningbelopp. Förhållandet var att den, som förde kassaboken, var under lång följd af år kamrer vid Malmö diskont, och åtnjöt både då och sedan ett — såsom det snart skall visa sig — obegränsadt förtroende hos Skånes rikaste magnater. Den tiden funnos inga institutioner, som till förräntning mottogo penningkapitaler.. Fick någon in penningar, för hvilka han ej hade något användningssätt, så måste han låta dem ligga ofruktbara, tills en utgift påkom eller tillfälle till placering yppades. Af de omförmälda brefven synes, att utlåning mot borgen eller inteckningssäkerhet oftast föranledde stora betänkligheter, enär de lånsökande vanligen voro tardiva räntebetalare och stundom ändå gensträfvigare att inbetala erhållna lån, ej sällan dertill alldeles oförmögna, ehuru de innehade högst betydliga, föga graverade jordegendomar. Derför vågade sådana magnater; som egde kapitaler, eller successive inkasserade penningar för afyttrad ,spanmål, icke utlåna dem, utan föredrogo att deponera dem, och kamrer M. blef för den skull deras depositör. Var obligeant och mottag till förvarande medföljande summa rdr — — — heter deti många bref till kamrer M., eller jag har anmodat handlanden N. N. i — — att till hr camreraren inbetala liqviden för min försålda spanmål rdr — — —, hvilka tillsvidare skola conserveras. Han mottog . penningarne, bokförde dem och lade in dem i en träkoffert, som stod under hans stora skrifbord; och detta förvaringssätt måtte hafva ansetts mycket säkert den tiden, ty brandoch dyrkfria kassakistor äro vida yngre. Kamrer M:s bokföring var särdeles enkel: för hvar och en af de ofvan antydda personerna hade han en kreditoch en debetsida. Der stod t. ex. 18 — — d. Insändt med ad —000 rdr banko, eller möttagit af andlanden — — i — 000 rdr,. För några depositörer fördes räkningen i daler silfvermynt. När de i flera beloppdeponerade medlen uppnådde en tunna guld., så utförldes den i en särskild kolumn; öfverskottet infördes då näst efter; och vid årets slut hette det — sedan debetsumman afdragits — I Högvälborne Herr Grefvens (eller oMeger linneliggande behållning 00 tunnor Guld oc 000 Rdr Banko eller 000 Daler Silfvermynt. TA debetsidan upptogs naturligtvis hvad M. hade utbetalt, stundom betydliga summor på