Aftonbladet – 30 december 1869, sida 3

de lättaste, ty berget var nästan alldeles tvärbrant, och dessutom vorg sidorna uppfylda af snödrifvor och stenröser, bestående af blott löst liggande stenar, hvilka lätt rullade undan foten. Härtill kom att en så häftig storm rasade deruppe, att vi ej kunde stå upprätt, utan måste krypa på alla fyra för att ej af blåsten störtas ned i afgrunden. Då vi kommo upp blefvo vi dock belönade för vårt besvär, ty utom äran att hafva bestigit Soelvaagtind, fingo vi njuta af det mest storartade fjellpanorama. — Saltdalen undanskymdes af det nedanför liggande Stötfjellet, så att vi icke sågo något annat än fjell. I norr sågo vi Sulitelma med dess flera mil långa hvitskimrande snöfält och svarta glacierer, i öster långt in i Pite lappmark, i söder Saltdalsfjellen, Bejerensfjellen och bortom dessa Ranenfjellen med sina med Sulitelma täflande snöfält, samt i vester hafsfjellen och bakom dem den ändlösa oceanem med Lofoddens fjellöar i det blånande fjerran. Länge fingo vi dock ej njuta af denna utsigt, ty en hagelskur eller rättare ispiggskur drog öfver toppen och jagade oss per till den omnämda lilla sjön, der vi lågo npågorlunda skyddade. BSedan vi här förtärt några smörgåsar under det ovädret rasade ut, fortsatte vi nedstigandet, hvilket gick betydligt lättare än uppstigandet och anlände, nöjda med vår vandring, kl. 10 på aftonen till Berghulozes. Den 10 lemnade vi detta ställe och vandrade till Junkersdalen, der vi bo hos en här bosatt och mycket aktad landsman Karl Fredrik från Arjeploug. Dalen är mycket frodig och täck, på alla sidor omgifven af höga fjell; i norr af det lodräta och från dalen blott på en sida bestigliga Baadfjellet — det andra i ordningen af Saltens fjell — Tjorrasfjell m. f., i öster af svenska gränsfjellen, i söder af Viskisfjellen och Kärnfjellet, samt i vester af Soelvaagtind, hvilken härifrån liknar en sockertopp. Från Junkersdalen företogo vi den 16 Aug. den andra af de fjellturer, som jag nyss omnämde; den gällde den nära svenska gränsen belägna sjön Ballauer. Vi hade så när inåst slå denna resa ur hågen, då folket här för höbergningens skull hade så ondt om tid, att de icke gerna ville följa oss. Till vår lycka kom dock en lapp — som hade gått i missionsskelan och kubde fullkomligt svenska — ned på söndagen den 15, och honom öfvertalade vi att följa oss på vår färd. Vid middagstiden den 16 begåfvo vi oss i väg; gingo först ett stycke genom Junkersdalen, vadade derefter öfver Tjorraselv och började omedelbart derefter bestigandet af Tjorrasfjell. Bestigandet af detta fjell är mycket mödosamt, emedan det består af terrasser, med höga afsatser emellan hvarje terrass, samt äfven farlig, emedan man på ett par ställen måste hoppa öfver afgrunder utar att på hvardera sidan ha större fotfäste än en smal gångstig. Då vi hade nått högsta kammen af fjellet, bar det åter utföre ned i Skeididalen till Skeidi nybygge, der vi stannade öfver natten. Tidigt följande morgon bröto vi åter upp och gingo Skeididalen uppföre. Som vi icke kände till stigarnai dälen, måste vi söka oss väg sjelfva, så godt vi kunde, hvilket var ganska besvärligt, emedan vi stundom kommo in i stora kärr, stundom i pilsnår, så täta att vi med yxan måste bana oss väg, stundom upp i branta lier o. s v. Efter några timmars arbete hunno vi ändtligen till slutet af den skogbevuxna delen af dalen och upp i fjellregionen, der vi hade bättre öfversigt öfver lokalen, så att vi kunde välja en mindre oländig väg. Strax efter det vi lemnat skogen bakom oss, vadade vi öfver elfven, hvilket ej just var det behagligaste, enredan det iskalla vattoet gick öfver knäna — stora snödrifvor lågo strax bredvid på stränderna. Då vi vid middagstiden hunno till Ballavers sydvestra hörn, började det, till råga på olyekan, att regna. Vi fortsatte dock vår marsch utefter sjöns södra sida, emedan vi ville ligga öfver natten på östra sidan för att genast följande morgon kunna börja våra undersökningar af trakten mellan Ballauer och Mavasjauer, en sjö på svenska sidan. Då vi hunnit till östra sidan, började vi genast söka oss en lämplig lägerplats för natten; för att få en sådan, måste vi gå nästan ända upp till nordöstra hörnet af sjön. Här funno vi ändtligen skog, som lappen kallade det, d. Vv. 8. ett dussin förkrympta björkar, af hvilka vi kunde få oss en lägereld för natten. På samma ställe fanns lyckligtvis en framskjutande klippa, under hvilken vi kunde vara skyddade för regn. Då vi hit anlände var kl. 5 e. m. och vi började strax tillreda vårt läger för natten; lappen upptände en stor eld, vid hvilken han kokade åt oss en kopp kaffe, hvilken med smörgås till i sannin smakade. Sedan vi förtärt detta enkla mål; stälde vi oss framför elden för att torka våra af regnet våta benkläder — den öfre delen af kroppen var alldeles skyddad af våra utmärkta oljerockar, samt gingo derefter till hvila. Med oss var det således ingen nöd, men för den stackars lappen var det värre;-hans skinnkläder hade blifvit genomblöta . och -vilie icke torka lika fort som våra klädeskläder; också låg han hela natten så nära elden; att vi fruktade att han skulle brinna upp. Han måste ha frusit förskräckligt, ty det blåste så kallt. om natten, att vi, som dock voro torra, måste ett par gånger stiga upp för att värma oss vid elden. :KL. 4 töljande morgon voro vi åter uppe och började undersöka den förut omnämda trakten, sedan vi af vår följeslagare blifvit undfägnade med en kopp kaffe och sedan vi med-honom aftalat, att han under dagens lopp skulle begifva sig till sjöns sydSoo RE SSRK ENSE RON Er — efnär hon kom och helsade på vid slottet och