Aftonbladet – 30 december 1869, sida 3

pär bon kom och helsade på vid slottet och bon fann alltid en uppmärksam åhörarinna. Slutligen blef det afgjordt, lilla Lo var orefvens brud, bröllopsdagen var bestämd, en at de vackraste egendomarna i trakten var inköpt och dit skulle grefve Max föra sin unga maka strax efter ceremoniens slut. Riddar Siegwart hade vid denna tidpunkt rakat i stor strid med sina vanor och förutfattade meningar. Han hade fullt och fast rott, att han skulle sluta sina dagar på kastellet, men knappt var Lo borta förr än vubben började att bli så allvarsamt krassig, att Johan bad skolmästaren att skrifyva derom till den nådiga fröken i residensstaden; Jetta skedde också och hade den dråpligaste effekt. Grefven kom dit med Lo och de hade en läkare med sig och de reste ej sin väg förr än riddaren beslöt sig för att lemna sin familjbesittning och med alla de sina, de fyrbenta inberäknade, flytta in till residensstaden och sedermera slå ned sina bopålar på den nya egendomen. Bröllopsdagen var utsatt, Sylvia hade ej emnat bestämdt svar på huruvida hon skulle infinna sig, emedan, i händelse hon var frisk, hon hade svårt att inför sin man kunpa motivera sin frånvaro. Men det kom en oväntad, förfärlig anledning till att inställa denna resa: gossen insjuknade hastigt iskarakansfeber. Hela huset var i bestörtning, man fruktade för att de andra barnen skulle bli smittade af sjukdomen, Sylvia isolerade sig derför med den lille. De begge flickorna hade lyckligen genomgått de vanliga barnsjukdomarna, tack vare modrens omsorgsfulla vård, men detta barn tycktes vara bestämdt att städse hålla henne i ängslan och rån de första symptomerna af sjukdomen sväfvade hon i dödlig ångest. (Slutet följer