Aftonbladet – 30 december 1869, sida 2

är afgjordt. Jag kommer aldrig att tillhöra er, men sedan vi nu fullkomligt afsagt oss hvarandra, ger detta oss rättighet att hysa vänskap och aktning för hvarann när ni då med ett raskt beslut ställer mellan oss en ung varelse, som är värd bådas vår kärlek., Max afbröt henne med en blick, full af förebråelser. Hur kall, hur kall, min Sylvia! Sylvia såg på honom, men sade ingenting. Ni är kallare och grymmare än jag någonsin sett en qvinna. Sylvia reste sig upp. Ni ämnar gå, sade Max förskräckt. Jag måste gå, ni är blind och vill också vara det. Vet ni väl bur mycket jag lidit och hu ,sjag lider för er skull, grefve Max? Hon lat sin blick en sekund hvila på honom; hennes hjertas historia låg i denna blick. Grefven kastade sig ånyo till hennes fötter. Tack — tack, Sylvia! Ni har lycksalighet och förbannelse på era läppar, mumlade han. Men hur kunde pi behandla frågan om äktenskap med den unga flickan på allvar? Jag behandlar den ännu fullkomligt på allvar, grefven, sade Sylvia mycket mildt. Just derför att Lo är ett barn och dessutom det mest älskliga barn, jag pågonsin sett; har ni tid att bilda henne efter ert hufvud, skall hon smyga sig in i ert hjerta, liksom -hon gjort med mitt. Lofva mig nu, grefve Max, att försöka, gif mig er hand derpå.n Men. Max lofvade ivgenting, han fattade hennes hand blott för att passioneradt kyssa den... Sylvia drog hastigt undan sin hand och steg upp. Samtalet hade mycket angripit henne, bön kände ått det blef slut afterna.