Aftonbladet – 30 december 1869, sida 2

till. Men förhållandet var, att medan vuselheten i den engelska intendenturen lades i dagen med skonslös hand af publiäteten och bristerna i följd deraf här enärt blefvo rättade, den officiella fernissan breddes öfver eländet i det franska lägret, så att allt presenterade en vacker yta. Ingen Timeskorrespondent fick här taga kännedem om det verkliga förhållandet och inberätta det till hemlandet. Soldaten led och dog utan att någon vårdade sig om honom, Åf de 953,615 man, som expeditionen till Krim kostade Frankrike föllo endast 10,240 på slagfältet. Ungefär lika många dogo i följa af sina blessyrer. De återstående 75000 bortrycktes af sjpkdomar. Och vintern 1856—1857, då likväl alla fiendtligheter voro instälda, lågo på lasaretterna 12,872 i skörbjugg och 19,303 i tyfus, af hvilka senare ej mindre än 10,278 dogo. Som orsaker till dessa förfärliga förhållanden anger Laboulaye, med stöd af Chenus uppgifter, den otillräckliga och klena föda, som bestås den franska soldaten, bristen på läkare samt den felaktiga organisationen af hela sjukvården. Dessa omständigheter verka äfven under fredstid med en så förfärlig säkerhet, att. medan dödligheten bland hela den öfriga franska befolkningen endast utgör 5 få 100 om året, franska armön årligen förorar 10 på 100 :af sina medlemmar. Som medel för afbjelpande af ett sådant ondt yrkar Laboulaye på en rikligare och mera närande kost åt soldaten, läkarstyrkans betydliga ökande, hela den militära sjukvårdens emanciperande från intendenturen och öfverlemnande åt en rent medicinsk öfverstyrelse, samt slutligen inrymmande af så stort fält som möjligt åt den enskilta patriotismen och hängifvenheten. Hvad dessa senare i förening kunna åstadkomma, visar han oss med ett från Amerika hemtadt exempel. Denna del af hans framställning skola vi tillåta oss i: att i några uppsatser framlägga för våra läsare, såsom någonting af det mest intresserika som i denna väg blifvit skrifvet dch till-) lika innehållande vinkar och lärdomar, som i : alla länder ha samma stora betydelse. Dessförinnan skola vi dock återgifva de ord hvar. med den ädle och snillrike författaren inleder sin skildring. När man ligger på sin soffa och läser de !: gamla eller nyare historieskrifvarne och har mod att tänka öfver hvad man läst, frestas man att fråga sig, om menniskorna ej äro ett slägte af grymma djur, som af en blind instinkt drifvas att döda hvarandra. Bataljer, plundring, brända städer, mördade qvinnor och barn, dessa äro de storverk dem histörien ppphöjer och prisar under den pompösa . titeln af segrar och eröfringar. De stora män man uppmanar oss att beundra äro de som låtit döda millioner af sina likar, en Alexander, en Casar, en Napoleon. Folk som furstar ba ingenting kärare än äran, och äran är ej konsten att låta menniskor lefva och : göra dem lyckliga, utan konsten att döda dem... När de ej hotas af storkonungen, tänka grekerna endast på att förgöra hvarandra; romarne anse sig Komma till verlden endast för att förslafva henne; de sprida öfverallt mord och brand. Germanerna veta ej af något annat än krig och strider; feodalismen är kriget i permanens; de stora monarkierna, som efterträda henne, äro ej mera fredliga: den enda titel Konöngarne eftersträfva är den) af eröfrare. Att beskydda litteraturen, konsten och industrien är för Ludvig XIV ett tidsfördrif på lediga stunder; hans verkliga, hans enda passion är att anfalla och krossa sina grannar... Napoleon har blifvit trogen den romerska traditionen, Han är en Cesar, som förirrat sig in i det nyare, såmhället, hvars behof och ideer han lika litet förmår fatta. Att för utsigten till en seger vågal 100,000 menniskolif, Frankrikes öde och sin egen lycka är för kejsaren menniskoandens soblimåste ansträngning: Och likväl, huru många finnas ej ännu, som dela denna illusion, huru många statsmän oeh historieskrif! vare, som ligga på knä för detta förstörelsens snille! Öm i morgon ett krig, rättvist eller orättvist, utbröte, tror jag, fredsvänner. nas försäkringar i all ära, att bela Frankrike skulle, efter ett ögonblicks tvekan, rusa upp : som stridshästen när trumpetfanfaren och l: trumhvirfveln träffar hans öra. Och likväl bör nian ej förtvifla att menniskorna en dag skola bli förnuftiga. .Sedan femtio år pågår en stor förvandling i sinnena. Man börjar inse, att civilisationen ej är någonting annat än fredens och fribetens : välde: rättens seger öfver våldet, andens öfver styrkan och slumpen. I sämma mån handeln och indöstrien sammanföra och förena allå nationer, utan ätskilnad till styrelsesätt, religion och språk, börja folken, upplysta af sitt eget intresse, att misstro: denna gamla politik, som allt för länge förhärjat jorden. Fordöm, under Ludvig XIV och till och med under den förste Napoleon, voro kommunikationerna långsåmmå och svåra; hvad man kallade händelsernas skådeplats var instängdtt inom trånga gränser. Folken lefde dessutom l: för sig sjelfva öch af sina egna händers ar-l bete; industrien producerade endast för den l: lokala förbrukningen; massan af nationen led : sålunda endast indirekt och genom efterverkningar af kriget. Nu för tiden deremot är kriget en brand, som inom kort förtär alla landets tillgångar och på långa afstånd sprider arbetslösheten och nöden. MHundratusen franska, engelska, schweiziska, tyska arbetare, ruinerade at bomullsbristen och offer för de päåssioner, som söndersleto Förentå Staterna, äro .vithen som kunna öfvertyga äfven de mest klentrogna, att verlden i vära dagar är solidarisk. Freden är ej längre endast en dröm af några goda själar, som ha afsky för , utgjutande af blod: hön är ett anskri af hela l: RR ORC BER OT TIRTRNELTREEOTINSOeNERIRLNT ARE RR mm —— mm Alfmlarndt Jan lhammans aldumn ast lll öuna IT